Jag fick en fråga av F som i inlägget nedan undrade över vad mitt handikapp innebär för mig och då tänkte jag på mitt vanliga, klassiska sätt att det står ju glasklart i inlägget, vad i herrans namn kan det vara han undrar över?!? (Förlåt F, men du verkar kunna tåla att drivas med?) Så jag slog upp mitt inlägg och läste igenom det igen och – vad skådade jag? En väldigt ofullständig rapport om min defekt. Mitt fel i hjärnan. En ganska ensidig redogörelse över hur jag är, som dessutom fick mig att framstå som en ganska otrevlig människa. Så nu ska här nyanseras!

Jo, jag har fel i hjärnan!! Det är för övrigt ett ganska bra fel att ha tycker jag nog. Av all skit man kan ha så har jag fått något som dessutom ger mig vissa fördelar. Jag har ingen speciellt allvarlig form av det heller. Lever ett vanligt liv med barn, bostad, jobb, vänner, intressen, aktiviteter, körkort och bil, jag behöver ingen ledsagare när jag ex. går och handlar …

När jag fick min diagnos vid 36 års ålder efter att ha gått på utredning hos psykolog en period så talade psykologen om för mig att jag hade rätt att gå och få en ledsagare hos sjukvården och ledsagaren skulle kunna hjälpa mig med att betala räkningar, tyda instruktioner och liknande. Jag flinade och frågade om han tyckte det verkade nödvändigt och han flinade tillbaka och sa att han faktiskt var skyldig att upplysa mig om det men att han mycket väl trodde att jag inte behövde någon ledsagare.

Så F, jag har en ganska mild form av Asperger som gör att jag ibland verkar lite oförstående inför saker/situationer som andra tar för självklara. Det är även det som gör att jag inte lindar in mina meddelanden i lull-lull utan rakt på sak bara säger vad jag tänker och menar.

Detta gör att många kan uppfatta mig som sträv och kantig emellanåt men det gör även att jag har blivit den som andra kommer och anförtror sig åt eftersom jag är sådär otäckt pålitlig och sanningssägande. Jag ger råd som kan verka karska i första skedet men som sen visar sig vara ganska bra …

Jag har inga problem med att skratta åt mina tokigheter eller mina misstag, om jag tar det som kul missöden så blir det ju inget allvarligt av det. Jag har inga problem att få nya vänner och har ofta fått höra att jag är både trevlig och rolig samt snäll och omtänksam. Mitt problem ligger i att jag tolkar saker bokstavligen. Inte riktigt så illa som att jag börjar glo upp i himlen om någon ropar ”Se upp!” till mig (typiskt Aspergerbeteende) … Men ibland kan jag undra över luddig information. Ex. när någon säger ”Man borde ta och städa.” Det är (för mig!) så mycket som är ofullständigt i den meningen.

Man borde … Vem är ”man”? Den som säger det? Jag? Någon annan? Är det en uppgift jag borde utföra alternativt be någon genomföra??

Man borde … Det är mycket man behöver göra? Betyder det att det kommer att genomföras? Eller inte? Om det kommer att utföras (och av vem?), när kommer det i så fall att utföras? Finns det en outtalad uppgift åt mig i allt detta?

Riktigt så förvirrad är jag inte vanligtvis men ibland kan såna här frågor börja snurra runt och det är då jag ställer väldigt precisa frågor kring något som andra tycker är vansinnigt självklart och jag blir uppfattad som knökig. Det är det som min Asperger är för mig. Personligen har jag inga problem med det för jag är inte blyg utan ställer frågor tills jag fattar helt enkelt. Men ibland uppfattas jag som lite mer korkad (trots att jag har papper på annat) eftersom jag inte fattar det som inte sägs uttryckligt och tydligt.

Fler frågor?

Hahaha …

Idag hände en grej på jobbet. Som ni kanske känner till så har jag Asperger och i och med det så är jag ”bokstavstolkare”. På gott och ont …

Många gånger har jag blivit kallad kantig, obekväm, klumpig etc. 

Idag skickade jag en fråga via mejl till en kollega och fick följande svar:

”Om du ringer mig så kanske jag har ett svar på detta.”

Detta ställde till det för mig i flera minuter …

Om jag ringer så … Men om jag inte ringer, då? Så kanske han har ett svar. Och kanske inte, alltså? Ville han att jag skulle ringa eller fick jag välja själv? Skulle jag inte få svar om jag inte ringde? Eller var det ens säkert att jag skulle få svar om jag ringde? Hur skulle jag göra? (Ringde till slut efter att ha rådgjort med ytterligare en kollega och då fick jag ett adekvat svar på frågan av min kollega …)

Helt garanterat hade mitt eget mejlsvar sett ut något liknande detta: ”Ring så ska jag svara.” Då råder det inga tveksamheter om vad som ska hända. Lite mer ordergivning, sådär. Jag kan rätt ofta uppfattas som sträv, krävande, hård och kommenderande. Jag har förståelse för detta men tycker å andra sidan att det blir mindre luddigt på något sätt då …

Som jag tidigare har skrivit så har jag Asperger och att även om det är en mild variant så betyder det i mitt fall att jag inte hör det som inte sägs i ord. (sug på den!)

Att alltså jag bara hör orden som sägs utan att alltid begripa underförstådda betydelser eller antydningar eller osynliga hintar eller andra luddigheter.

Vissa av mina vänner känner till det där med Asperger och det ska de vara glada för ibland ... Det är tur att de vet hur jag fungerar och dessutom har förståelse för det. Ett exempel på detta är följande: En av mina bästa vänner, som dessutom håller på och renoverar köket, ringde häromdagen till mig och jag svarade:

- Hej, hur är läget?

- Jodå, bra. De har rivit ut hela köket nu. De har stängt av vattnet också och slängt ut spisen.

- Oj, vad spännande! Då kommer snart det nya köket, vad roligt, svarade jag glatt.

- Jo …

- Ska ni fixa med det i helgen då?

-  Ja, det tror jag nog. Vi har inget varmvatten i tvättstugan heller.

- Nähä, där ser man.

Jag tänkte att det måste ju vara roligt för dem. Funderade över mitt eget kök som inte har standardhöjd eller något annat bra och som jag skulle vilja byta ut. Vi pratade lite om allt möjligt och jag började liksom avsluta samtalet när hon med ganska bestämd stämma undrade:

- Så då undrar jag om vi kan komma och äta hos er idag? Eftersom vi inte har något kök, vatten eller spis?!

- Jamen, herregud – ja! Självklart! Tänkte inte på det ...

Eftersom hon vet att jag inte alltid uppfattar hintar och luddigheter så tog hon bladet från munnen och frågade sådär ofint rakt på, helt enkelt.

Bra där!

För några år sedan så var jag och min dotter på en fotbollscup för barn födda -96 en helg. Hon skulle spela tre matcher på lördagen och eftersom det var en något längre paus mellan match två och tre så passade jag på att gå iväg med henne för att köpa lunch. Vi begav oss alltså till ståndet som sålde hamburgare, korv med bröd och dylikt.

Nu var vi ju inte de enda som passade på att köpa något ätbart mellan matcherna denna dag. Kön ringlade sig hyfsat halvlång och jag gled in med min dotter i slutet av den. Ungefär samtidigt så kom det en klunga människor i samma ärende från andra hållet. Det var två tränare (förstod jag senare) och en liten flock fotbollstjejer.

Jag gjorde avvägningen att min dotter och jag kom först till köslutet så vi ställde oss där. Med den följden att de andra fick stå efter oss.

Då blir jag plötsligt pickad i ryggen av en av tränarna och när jag vänder mig om säger hon:

- Kön slutar där! och så pekar hon bakåt.

Jag blir helt förvirrad på äkta asperger-manér och undrar varför i hela världen hon kunde känna en sådan lust att berätta det för mig?! Jag förstod inte vad hon ville med att påstå en sådan självklarhet, hur svarar man på det, liksom? Men jag tänkte att den där artigheten måste ju besvaras på något sätt så jag sa:

-Javisst … och den börjar där … sa jag och pekar lite löst framåt.

Hon blev helt tyst och bara glodde på mig. Återigen visst jag inte hur hon borde bemötas så jag vände mig till slut om och pratade med min dotter igen.

Då hör jag hur hon högt och tydligt – så att jag verkligen ska höra – säger till den andra tränaren:

- Jaja, det spelar ingen roll, vi kommer nog fram i alla fall, till slut.

I det ögonblicket kunde man i stort sett höra hur det då klickade till i mitt huvud: Jaha!!! Hon tyckte att jag trängde mig före! Men varför sa hon inte det då?!?

Det kändes som om det var helt fel läge i hela situationen (jag ville inte fövärra något) att vända mig om för att säga:

- Oj, var ni före, då ställer vi oss efter er.

Så jag gjorde ingenting. Jag lade dock noggrant in upplevelsen i min erfarenhetsbank och hoppas att jag nästa gång kanske kan svara aningen vettigare …

Jag ska bekänna för er att jag inte är klok i huvudet.

På riktigt.

Jag har en diagnos, alltså.

Jag har något som heter Aspergers syndrom (AS).

För er som inte vet så är Asperger något som man föds med, som varken blir bättre eller sämre med tid (även om man kan lära sig att leva enklare med det genom att förstå det)och som det är en störning som sorterar under autism. Vi som har Asperger är bokstavstolkare. Det betyder att ironi (ibland) är bortkastat på oss, att vi inte förstår hintar. Det betyder även att om någon säger: ”Se där, ja” så kan jag – om jag inte tänker efter ... – mycket väl svara: ”Var?”

Följande står att läsa på vårdguiden.se:

Personer med AS har en begåvning som antingen ligger inom normalvariationen eller över.

Personer med AS skiljer sig i allmänhet inte utseendemässigt från andra, vilket gör att omgivningen inte förväntar sig att de ska ha ett annorlunda beteende. Personer med AS blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som ohyfsade eller ouppfostrade.

Barn med AS är oftast ojämna i sin utveckling, de kan prestera långt över sin ålder inom ett område men betydligt sämre än sina jämnåriga inom ett annat. Detta gör att omgivningen ofta har svårt att bedöma deras förmåga och ställer för höga eller för låga krav på dem.

Personer med Aspergers syndrom har svårigheter när det gäller:

• förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
• förmåga till ömsesidig dialog, att förstå ”det outtalade” och att ”läsa mellan raderna”.
• svårt med planering och organisering av tillvaron.

Vi som har Asperger är en mycket heterogen skara som har diagnosen i skiftande grad och har våra egna egenheter. Min egen är en mild variant men det råder ingen tvekan om att jag har Asperger.

Jag har hela mitt liv vetat att det är ”något” med mig men inte fått någon klarhet i det förrän jag var 36 år gammal. Av sjuttiosjutton olika anledningar så hamnade jag hos en psykolog då och efter en del snackande så frågade jag om han trodde att jag var autistisk. Han svarade att jag kunde ha något som heter Aspergers syndrom och det bestämdes gemensamt att jag skulle genomgå en mängd tester för att få klarhet. Så under några månader gjorde jag massor, massor av tester. Resultatet var att jag utan tvekan har Asperger.

Det enda jag kunde känna var en enormt stor lättnad. Jag visste ju att det var något med mig!

Mixen av att min Asperger inte är en svårartad variant och att jag nu har nått en ålder som gör att jag har fått viss livserfarenhet och eftersom jag dessutom är hyfsat slug och kan dra slutsatser av situationer jag hamnar i, gör att jag kan föra mig i sociala sammanhang. Oftast …

Vi som har Asperger kan vara pragmatiska, effektiva, praktiska typer som har svårt att förstå vitsen med lullull i livet. Jag vet vid ett tillfälle när jag för många år sedan skulle äta en (romantisk) middag med en kille och han frågade medan han gjorde sina sista förberedelser: ”Du kan väl tända ljusen som står på bordet?” Jag svarade då: ”Varför då? Det är ju inte mörkt?!”