Jag funderar på det här med vänskap.

Kräver vänskap ett visst underhåll? Ja, självklart!

Finns det färdiga regler och lagar – skrivna eller oskrivna – i hur underhållet ska skötas?

Njae … det tycker jag väl egentligen inte, men det är i det läget mina funderingar tar fart.

Finns det exakta intervall som det krävs att höra av sig inom? Olika långa intervall beroende på hur nära vän man är, kanske?

Min egen högst hemmasnickrade teori är att det spelar ingen roll alls. Är man goda vänner så spelar tidsintervallen ingen roll eftersom man tar vid där man slutade sist, bara. I alla fall fungerar det så för mig.

Däremot så tror jag på att riktig vänskap kräver ett visst offer – nämligen utbyten av förtroenden. Håller ni med?

Det finns människor som man umgås med under en period och blir bra vän med, ex. på en arbetsplats, medan man pluggar eller liknande. Sedan när det inte är självklart att träffas regelbundet så spelar det givetvis roll hur mycket man har och har haft gemensamt samt hur mycket man vet om varandra. Men vad är det som gör att en del av dem blir vänner för livet medan andra blir julkortsbekanta? Min alldeles egna teori här är att det måste till utbyte av förtroenden.

Människor som vet mycket om mig är det lätt att höra av sig till trots att det kan ha gått ganska lång tid eftersom jag slipper att förklara mycket bakgrund hela tiden.

Jag har en kompis som jag har känt sedan jag var 19 år. Vi har tågluffat tillsammans, liftat tillsammans, tältat tillsammans på festivaler, festat tillsammans, hållit pannan på varandra medan vi spytt, skrattat oss harmynta tillsammans, gråtit ihop och mycket annat också. Hon har sett mig med en evinnerlig rad pojkvänner, sett mig gifta mig, få barn, skilja mig, träffa en annan, få ett barn till, bli bedragen och knäckt och sedan bli mig själv igen. Jag har sett henne få missfall, sedan få två fantastiska barn, gifta sig, bli änka, renovera färdigt huset själv – vi känner varandra innan- och utantill.

Numera bor vi 50 mil från varandra men det spelar ingen roll. Emellanåt kan det gå flera år mellan vi hörs av men det är bara att fortsätta där vi var innan. Vi bara pratar ikapp oss och ger varandra fortfarande förtroenden. När det verkligen gäller så finns hon där för mig. Då spelar det ingen roll hur lång tid det gått sedan sist. Jag vet att jag alltid kan ringa henne.

Sedan har vi då den supergulliga arbetskamraten jag har som jag har jobbat ihop med i flera år. Vi kommer jättebra överrens och pratar mycket och vi umgås mycket och gör jättemycket tillsammans. Men jag kan inte säga att jag känner henne. Hon berättar inget om sig själv. Henne vågar jag inte säga vad som helst till eftersom jag inte känner henne. Om vi slutar att jobba ihop så är jag rädd att vi till slut bara mejlar varandra vid högtider.

I mina ögon sett så kräver vänskap ett ömsedigt givande av förtroenden och berättande av sina hemliga och innersta funderingar och tankar annars blir det inte rättvist och det finns inget att bygga på. I mitt sätt att se på det så är det så sant, det som Oscar Wilde sagt:

"Jag känner honom så väl att jag inte har pratat med honom på 10 år."

Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciellt med den 14 februari?!??

Jag läste ett alldeles fantastiskt välskrivet inlägg här: http://www.pastan.nu/merpastan/en-obotlig-romantikers-forsvarstal-1.1235365 som jag inte håller med om. Inte alls!

Jag är alldeles för pragmatiskt lagd för att förstå nyttan av en dag som ägnas åt punktinriktad shopping och alla andra måsten i form av hjärtformade presenter av ryschpysch och alla floskler som hör till och hjärtformad mat på rosa tallrikar på alla parelipargullelilulliga restauranger *kräks*. Jag har aldrig någonsin varit en Laura Ashley-tjej som gillar rosa, volanger och rysch eftersom jag inte har förstått nyttan med dekoration.

Hanna Mellin som skrev inlägget verkar se världen som i två läger, svart eller vitt, på eller av, antingen eller. Jag blir otroligt provocerad av det och känner hur det börjar bubbla i mig. Det är ju inte så att man ANTINGEN superälskar 14 februari och gillar allt med det och har vackra förväntningar och gör gulliga, symboliska handlingar ELLER superhatar den dagen och lever i ett Roy Andersson-land (vilket jag i och för sig tror att jag själv faktiskt skulle uppskatta eftersom jag älskar hans sätt att göra film) och aldrig gör något som helst roligt.

Kanske ligger sanningen lite mittemellan? Kanske är det så att jag inte vill fira eländet den 14 februari eftersom det inte ger mig något? Jag kanske inte förstår nyttan av det? Jag skulle personligen aldrig tycka det var det gulligaste av allt jag sett ifall någon skrev mitt namn på sin arm i en låtsastatuering. Om jag fick alla mina sms och mail sparade i en slags bok så skulle jag bli skiträdd och vara bekymrad över den andra människans besatthet av mig och om den inte hade något eget liv.

Men – jag förstår att vissa har vett att uppskatta sådant!

Nä, jag är ingen sur och bitter jäkel som är less eftersom jag är ensam just denna dag. Jag har faktiskt aldrig riktigt förstått storheten i påtvingade och kommersiella köpmanshögtider. En gång i mina yngre dagar så blev jag bjuden på middag av en kille som jag var intresserad av och var riktigt glad över inbjudan. Jag kom dit, han hade dukat bordet redan med servetter och uj, så fint det var. Han skulle pyssla med det sista i köket och sa att jag kunde väl tända ljusen på bordet under tiden?

Jag glodde helt förbryllat på honom och klämde till med:

- Varför då? Det är ju inte mörkt ute?

Nu när jag har blivit äldre så har jag förstått att det är mysigt med levande ljus – och nä, jag är inte cynisk eller ironisk nu – men det är fortfarande det praktiska och nyttan som styr min uppfattning om omvärlden.

Min mamma suckade tungt när jag vid något tillfälle fyllde år (ja, jag var ett barn) och fick en stor bukett blommor och då klämde till med:

- Men vad ska jag göra med dem?

Jag är mer för praktiska saker och handlingar som jag kan förstå.

En bukett blommor är en jätteinpräntad symbol för kärlek och jag-älskar-dig och gud-vad-bra-vi-har-det. Men vad fan, vad ska jag ha den till? När jag har tittat på den så har jag ju sett den liksom. Nä, ge mig en flaska vin som jag kan vara värd (och som jag uppskattar att dricka upp) eftersom du tycker så himla mycket om mig fast det är en helt vanlig konstig dag i november (april, januari …). Ge mig ett presentkort på massage efter att jag har jobbat hårt under en period. Ge mig en sovmorgon och sedan en värstingbrunch på sängen om jag är genomtrött. Ja, det finns saker som jag uppskattar.

Men det är ju inte helt säkert att detta råkar inträffa den 14 februari varje år …

Nu kommer fortsättningen på förra inlägget.

Nu kommer det att handla om barn som får fel mat av sina föräldrar.

Jösses, vad arg jag blir av sånt! Jag vet knappt var jag ska börja. Allvarligt, alltså.

Barn som kommer till oss här i världen är helt i händerna på oss vuxna och helt utlämnade till vårt godtycke. (Har skrivit om det förut och det finns återkommande i mina tankar.)

Barn har inget val förutom att äta det vi ger dem. Ger vi dem fel mat så får de fel mat i sig. Vi ska inte heller låta dem småäta hela tiden. Det är inte bra för varken tänderna, magen eller vikten.

Ger vi dem halvfabrikat, fet och friterad mat, förbehandlad och processad mat, näringsfattig mat, kolhydratrik (sockerstinn!) mat så är det den maten som de får i sig!!

Barn är inte myndiga att ta ansvar över sig själva och det sunda förnuftet är det sista som utvecklas i hjärnan – det kommer inte förrän efter man är 20 år (alla tonårsföräldrar vet att jag har rätt även om det faktiskt är vetenskapligt bevisat också!) – så alltså är det vi vuxna som ska bestämma över deras matintag. Vad det ska vara, alltså. Hur mycket det ska vara kan man oftast överlåta åt dem själva. Om vi inte stör deras uppfattning om när de är mätta eller stör deras normalt sett medfödda känsla för hur mycket energi de behöver.

Det är därför jag tycker att det är oansvarigt och nästintill kriminellt att med regelbundenhet ge barn läsk, snask, kakor, bullar, chips, halvfabrikat (som inte ens är så hemskt mycket snabbare sätt att laga mat på).

Det är viktigt – enligt mig! – att ge barn mycket variation i kosten så de blir vana vid att äta olika slags mat och olika slags smaker. Det är rent av livsnödvändigt att ge dem fibrer, fett, vitaminer, proteiner, kolhydrater och mineralämnen. Det är viktigt att barn får äta på regelbundna tider och få mellanmål däremellan med regelbundenhet. Så att kroppen jobbar med sin energi hela tiden och blodsockret håller en jämn nivå. Det är dessutom alldeles utmärkt för vuxna människor som vill väga lagom mycket.

Dessutom blir det andra fördelar som kommer på köpet. Barnen har mer energi, bättre inlärning, väger lagom mycket, orkar mer, har ett jämnare humör och slipper griniga dippar ...

Okej. Nu kommer ett inlägg som inte alla kommer att hålla med mig om.

Här kommer det.

Varför ska det vara ett sånt himla applåderande och firande och hurrande och hejande och ropande av uppmuntrande ord om någon som själv har ätit sig tjock går ner i vikt igen …?!?

Det är ju naturligtvis jättebra gjort av dem men om man själv äter sig tjock så kan det ju inte vara en överjordisk bedrift att äta sig smal. Tycker jag.

Och, JO! Lugn, jag har varit överviktig! Jag har själv ätit mig tjock, varit kraftig under en period. Ledsnat på det och bestämt mig för att gå ner i vikt. Och ätit mig smal. Inte bantat, för jag inte ville förstöra för mig själv, utan ätit vettigt.

Jag tycker synd om alla människor som är överviktiga och som inte trivs med det.

Jag tycker verkligen synd om dem eftersom vi i vår kultur är så inprogrammerade på att smalt är fint. Ju smalare, ju bättre! Nä, vänta. Inte för smal för då är du sjuk och ser jätteäcklig ut! Men smal, vältränad, rosig på kinderna och glad! Det är något att eftersträva!

Vilket är jättejobbigt för människor som är trinda.

Så då försöker många kraftiga människor att gå ner i vikt. Det finns hur många människor som helst som håller på med ständig bantning. Vilket inte är bra eftersom det rubbar hela ämnesomsättningen. Kroppen ställer in sig på svält och suger sedan upp all näring som den får när man börjar äta igen och så går man upp ännu mer i vikt …

Men om man är rund och försöker gå ner i vikt är bra. Jättebra för kropparna mår så himla mycket bättre av det. Det blir bättre för hjärtat, blodtrycket, diabetes(risken), förhöjda blodfetter, lederna, rörelseförmågan, risken för alltför tidig död och inte minst för psyket för många.

Varför hurrar vi inte lika ordentligt med ballonger och tårta när någon som är för smal har lyckats att äta sig några kilo tjockare?

Det är medicinskt lika illa att vara för smal. Nu snackar jag om superduperjättesmal. Riskerna för kroppen då är också fruktansvärt allvarliga. Det kan leda till högre risk för demens, smala äldre människor dör tidigare än tjocka. Äter man inte tillräckligt med näringsriktig mat så kan man dessutom ha näringsbrist, få benskörhet, är du gravid så ökar risken att föda för tidigt, ja, det är allvarligt att vara för smal också.

Min stora tanke kring detta är alltså att det är upp till var och en att ta ansvar över sitt eget liv. Äter du dig tjock så får du skylla dig själv. Det är inte synd om dig. Du kan inte kräva att det ska kastas hjälp efter dig bara för att du väger för mycket.

Detta problem är naturligtvis inte endast ensidigt. Riktigt så korkad är inte ens jag. Men jag räknar bort de problem som är svåra att styra över såsom sjukdom, barn som får fel mat av sina föräldrar (vilket är ett helt eget inlägg som jag ska återkomma med eftersom det upprör mig så fruktansvärt!), graviditet med hormoner och sådant. Det jag vill ta upp är de vanliga, tjocka människorna.

Jag menar, ingen av oss vaknar ju plötsligt en morgon och väger 132,5 kilo efter att ha lagt oss kvällen innan och vägt 69,5 kilo … Nä, vi äter oss sakta och säkert upp kilo för kilo. Vi köper nya kläder i större storlekar, kläder som är stretchiga och vi låtsas att vi inte märker hur vi går upp i vikt. (Jag har själv gjort det) Det är inte synd om oss då. Vi sitter på kvällen och mumsar godis, muffins, chips och läsk. Vi äter fet och friterad mat, halvfabrikat och mat med dålig näring och för mycket energi. Vi äter för mycket mat och vid fel tider. Vi äter för lite fibrer, protein och sånt som grönsaker och frukt men alldeles för mycket kolhydrater. Eller förresten, vi äter för mycket, helt enkelt. Om någon i det läget då bestämmer sig för att inte gå mot naturen längre utan äta vettigt så finns det ingen anledning att tycka att den människan har gjort något enastående. Bara betett sig vettigt, kan jag tycka.

Nu lutar jag mig bakåt och väntar på de irriterade kommentarerna …