Det där med hår.

Eftersom jag alltid har haft ett speciellt och nästan perverst intresse av hår så har även mina åsikter om hår varit både många och tydliga. I synnerhet om mitt eget hår! Jag har tidigare skrivit om några saker jag gjort med mitt hår. Under många års tid åkte jag till London en gång i halvåret eftersom jag gillar den staden och där fanns en hårsalong på King’s Road som punkarna brukade gå och klippa sig hos. Dit brukade jag gå varje gång jag var i London och till slut hade jag ett medlemskort i Guld där …

Hur ska håret vara enligt mig, då?

Jo, det viktiga är att inte vara likgiltig inför sitt hår!

Jag har ett sätt att döma folk utifrån deras hår. Jag delar in folk i olika slags grupper utifrån hur de har håret. Jag tycker själv att det är ett ganska förfinat system jag har utvecklat. Det är på intet sätt vetenskapligt eller förankrat hos någon som helst annan levande varelse på något sätt. Det är helt och hållet min egen hjärnas spratt. Men jag påstår att jag kan utifrån någons hår säga ungefär vad det är för en slags människa. Ja, jag vet. Stora ord, men min egen skala håller för mig själv. Jag har dock inte blivit allvarligt förvånad mer än kanske två eller tre gånger i mitt liv på en människas personlighet dömd efter håret. 

Jag har alltid delat in människor i olika kategorier utifrån hur de har sitt hår (eller brist på) och under en period i mitt liv så valdes pojkvännerna efter hur deras hår var. Jag kommer ihåg killen med rastakolvarna, killen med den lila tuppkammen, killen med det rakade huvudet (lååångt före allt med skin-heads och det där), killen med lång lugg á la Howard Jones, killen med det långa hippiehåret, killen med det tussiga, ovårdade håret som vägrade kamma/borsta sig, killen med nynazistfrisyren à la Alexander Bard – allt möjligt gick bra, bara de inte hade en likgiltig frisyr. Och tyvärr gäller det där fortfarande om än i mer nyanserad och sett-med-vuxen-ögon-omfattning.

Vid den tiden i mitt liv när jag var som mest rabiat vad gäller håret så gick jag till frisören (här i Sverige) och ville ha en ny frisyr. Jag tänkte att eftersom de är utbildade i flera år vad gäller hår och eftersom de är frisörer så måste de ju gilla hår och det måste väl vara drömmen för dem att få göra lite grand vad de vill om de får lov till det? Det hade jag tyckt, i alla fall!! Jag som vid den perioden i mitt liv hade vitt teaterpuder i ansiktet, mycket svart runt ögonen, Doc Martens, bara svarta kläder och svart, lite halvlångt hår.

Jag hade bokat tid och kom dit. Blev uppropad och satt i en stol. Skynket knäpptes om mig och frisören – en kille – tittade lite frågande på mig och ställde frågan hur jag ville ha det?

- Jaa, sa jag dröjande, Jag vill ha något nytt och annorlunda. Något kul liksom. Gör bara för jösse namn inga Carola-vingar i håret! Eller någon annan dussin-frissa för den delen. Jag vill ha något coolt som är mitt eget.

Frisören tittade på mig med fasa och sa sedan med väldigt dramatisk stämma:

- Nä. Nu har jag tappat inspirationen. Jag kan inte klippa dig!

Och så svepte han dramatiskt av mig skynket och dundrade iväg …

Där satt jag. Frisören hade lämnat mig och gått bakom någonstans och både kunder och andra frisörer tittade antingen i smyg eller blängde ganska ohämmat på mig.

Jahaja … Jag reste mig upp från stolen, flinade åt dem som var i salongen och sa något sarkastiskt om att det blir visst inte någon klippning idag och så gick jag.

Det var inte förrän jag kommit ut på gatan som jag insåg att jag blivit mer eller mindre utkastad!

Från en frisör!

Det måste väl vara värt något, tänkte jag …

I fredags var jag med en kompis på en aktvitet efter jobbet. Både hon och jag är singlar och hon är en nybliven medlem i någon slags klubb (förening?) för singlar som i och för sig låter intressant i det perspektivet att de hittar på mycket aktiviteter. Bland annat så har de något som de kallar singel-afterwork ibland. Nu ville min kompis ta med mig på en sådan.

Jag är en riktig skeptisk människa som oftast är misstänksam i första skedet så jag lät nog säkert oerhört tveksam till det hela. Jag framför mig hur alla losers var samlade på ett och samma ställe och ville då verkligen inte riskera att förväxlas med dem, men så blev jag övertalad av min kompis att åtminstone ge det en chans. Inte dissa något jag inte vet något om utan vara lite mer öppen i mitt sinne.

Så, i fredags var jag på singelträff. Det var nog en av de mest beklämmande upplevelser jag varit på.

Vi kom till hotellet där arrangemanget skulle vara. Jag såg en bar i lobbyn och den hade uteservering så jag funderade på om vi skulle starta inne eller ute. Nä, det är inte här, sa min kompis, vi ska längre in.

Vi följde skyltarna till arrangemanget längre och längre in, en liten halvtrappa upp och så blev vi visade till ett utrymme bakom ett skynke … (!)

Då blev jag skeptisk. På riktigt …

Det var ett konferensutrymme som blivit avskärmat med draperier där de hade ställt upp några bord längs ena väggen som skulle föreställa någon slags bar och där man kunde köpa vin och öl (och drinkar?). Det var såna där höga ståbord utställda runt om i lokalen. Ingen musik spelades. (sic!)

De hade byggt ett podium i ena änden av lokalen där det stod en kille med en mikrofonställning på sig så han hade händerna fria (ni vet sådan där som resesäljare har när de säljer disktrasor eller dammsugartillbehör på marknader runt om i Sverige …) och så blandade han drinkar som han försökte auktionera ut (jag gissar att det skulle vara någon slags isbrytaraktivitet som blev misslyckat mottagen):

- … och nu gör jag en riktig tjejdrink, ni killar får bara lukta på den här, fnissfniss, den innehåller jordgubbar och är söt och syrlig och en riktig tjejdrink, får jag 40 kronor bjudet för denna? Fyrtiokronor?? Inte? …”

Det var helt knäpptyst i lokalen …

Jag stirrade i fasa på min kompis och hon sa bara strängt att jag skulle vara tyst och ge det en chans så vi gick till den tillfälliga baren och köpte ett glas vin.

Vi sippade på vårt vin och stod tätt samman som för att söka skydd hos varandra och kollade igenom utbudet i lokalen. Det var som om de hade samlat dagens spetälska bakom ett draperi där vi inte störde de ”riktiga” gästerna. Jag förstår mycket väl varför de som var där på träffen är singlar. Det var killar med byxorna liiite för högt uppdragna på magen, med dubbelknäppta koftor, med seglarskor och tubsockar, med lite tråkig och kuvad hållning, med liiite för tjocka glasögon, med Robin Hood-frisyr, killar med allt för stela leenden. 

Det var tjejer med liiite för höga klackar, liiite för mycket smink, liiite för smala byxor, liiite för urringat och liiite för sökande blick.

Det var som om de alla redan innan kvällen började kände sig som förlorare och jag förstår tyvärr mycket väl varför de är singlar. Det lyste desperation kring dem allihop.

Javisst, jag är också singel.

Jag är en kräsen, jävlig, besvärlig, provocerande, kinkig jäkel som inte desperat vill hitta någon. Mycket beroende på att jag har två barn och massor av liv och erfarenheter bakom mig samt ett intressant liv med massor av händelser och intressen här och nu i livet. Skulle det komma förbi någon som passar mig perfekt så skulle jag inte tacka nej, men jag behöver ingen och letar inte efter någon. Nu när jag har varit singel ett antal år så har jag dessutom hittat en massa vanor som jag trivs med. Och jag skulle då verkligen inte vilja att det kom någon och ställde in fula saker där jag bor, inte nu när jag har fått det så som jag vill ha det hemma.

Vi stod kvar en liten stund och jag sökte febrilt stöd hos min kompis men hon verkade inte heller trivas något speciellt. Hon – som för övrigt är en mycket måttlig drickare och som dricker ett glas när jag klämmer i mig två (vilket inte säger något om mig utan henne!) – mer eller mindre hällde i sig sitt glas med vin, tittade på mig och sa:

- Nu går vi. Jag tycker det var ganska tragiskt här …

Vi gick därifrån till ett vanligt ställe där vi slapp bli hopfösta med andra halta och lytta, där vi slapp stå bakom ett skynke och tvingas att låtsas bli roade av någon krystad konferencier som är tillsagd att lätta upp stämningen bland de överblivna, de som ingen vill ha …

Men, nu har jag provat det där. Nu får jag lov att dissa det …!!

Jag har hittat en ny blogg som jag gillar skarpt. Denna fantastiska kvinna borde det finnas fler av!

http://ladydahmer.blogg.se/

Hon är feminist på sättet som jag gillar; hon gör och agerar istället för att predika och försöka omvända människor i teorin och hon skriver i omgångar (bland många andra väldigt bra saker!) lite grand om kläder till barn, genus och att det inte är självklart att klä små flickor i rosa tyllklänningar eller små pojkar i mörkblå snickarbyxor (är det ett tillräckligt stereotypt exempel?). Mycket bra skriver hon!

Detta inspirerade mig så här kommer mina högst egna erfarenheter.

Jag har två barn, en flicka som är 14 år och en pojke som är 8 år. När jag fick mitt första barn var jag nästan 30 år och hade ett förflutet som punkare och svartrockare så jag letade efter svarta barnkläder – vilket var helt omöjligt att hitta för 14/15 år sedan!! Jag förstod ju att bebisen skulle skita ganska rejält i vad den hade för färg på kläderna så länge som de var varma, mjuka, rena och vältvättade. Själv ville jag definitivt inte ha en bebis som såg ut som den var klippt ur en klädkatalog, jag ville ju ha en cool bebis … Men det fanns bara rara, puttinuttiga kläder i rosa/rött/lila eller grönt/blått/brunt. Jag kände mig helt förtvivlad eftersom jag absolut INTE ville sätta flick- respektive pojkkläder på bebisen.

Så helt sonika köpte jag ganska neutrala kläder i gult, grönt, brunt, rött men jag undvek rosa och blått. Dessutom undvek jag stenhårt klänningar, rosetter och dylikt. Det funkade bra i flera år, dottern protesterade inte så länge hon var varm och kunde röra sig obehindrat.

Dottern gick (naturligtvis eftersom jag behöver inkomst) på dagis och blev glatt påklädd det jag tog fram till henne. När hon blev någonstans kring tre så hände något. Det känns (och som jag kommer ihåg det så kändes det likadant då) som om det hände över en natt. Plötsligt kunde hon inte ha något annat än rosa och lila på sig. Alla kläder var tvungna att ha rosetter alternativt spetsar. Nu snackar vi ALLA kläder! Tröjor, byxor, strumpor, ja, ända in till trosorna. Det där med klänningar var dock inget för henne. Hon använde gärna ”jamasch” dvs. en långärmad tröja och trikåbyxor som var bekvämt att leka i, men det var viktigt med att de var rosa eller lila samt hade rosetter eller spetsar.

Nu snackar vi ett e n v i s t barn. Det var konflikter som hette duga på den tiden! (Alla ni som har eller har haft ett barn i utveckling vet jag pratar om …) Jag lärde mig snart att det gick snabbare att låta henne klä sig som hon ville än att släpa henne skrikande, tokgråtande och sparkande – fortfarande i sin sovklädsel – till dagis och att hon blev ett gladare barn om hon var lugn nog att kunna äta frukost på morgonen. Så det var bara att till slut resignera … Jag ville ju inte tvinga henne till något som stred mot hennes eget inre heller, även om jag fick stå över min egen syn på det där med flickiga kläder … Jag lät henne tycka till om sig själv, hon blev ett nöjt barn och naturligtvis så gick den perioden över. Laura Ashley klev ut ur mitt barn …

Sedan kom sonen sex år senare. Han hade mycket av de neutrala kläder som bebisdottern hade när hon var ny och sedan när han blev några år gammal så följde ju en hop med rosa/lila kläder. Jag tog på honom en del sådant för att minsann visa för mig själv att jag var (rätt så) fördomsfri. Men även han gick igenom en period när han inte ville ha vilka kläder som helst. De fick inte var röda eller allt för ljust gröna eller gula och självklart INTE rosa/lila på sig. ”Det var ju tjejkläder!” Han ville bara ha mörkblå, mörkgröna eller bruna kläder eftersom han tyckte att de var finast. Vis av min erfarenhet från barn nummer 1 så lät jag honom hållas ganska så direkt och även den perioden gick över.

 Vi hade dessutom en liten stad av dockor eftersom dottern var en riktig dockmamma. (Hon kallades för ”Dockornas Moder Theresa” på dagis eftersom hon tog hand om alla dockor och mjukdjur och bäddade och matade och gullade med dem. Gud nåde det barn som helt slarvigt lade ifrån sig en docka på golvet! Då blev dottern helt galen! Vilket jag för övrigt undrar över eftersom jag själv inte har en enda dockgen i mig …) Sonen struntade fullständigt i att odla sina vårdande sidor och lade dockorna ner på golvet, puttade dem fram och tillbaka samtidigt som han brummade. Detta gjorde han i samband med att han lärde sig sitta själv. Han lärde sig säga b-b-b-b-iiiil före han sa pa-pa … (Han sa dock ma-ma allra först!) Han hade ett helt zoo av mjukdjur, en hel liten stad av dockor, ett mindre bibliotek av böcker och dessutom högvis med ”pedagogiska” leksaker som jag så politiskt korrekt hade köpt på bra leksaksaffärer. Allt detta var värt absolut NOLL OCH INTET för min son som endast hade ögon för bilar … Denna jäkla unge. Nu blev jag tvungen att köpa bilar och bussar och traktorer och annat pojkigt – jag som skulle vara så himla könsneutral! Fan …

Det som jag försöker skriva med väldigt många ord är att det inte alltid går att bestämma över barn. Jag gjorde mitt bästa men de valde varsin period med riktigt könsstereotypa kläder och leksaker ändå. Fast jag ville ge dem båda två alla slags möjligheter. Det är väl klart att de påverkas av sin omvärld och kamrater och dagis och mor- och farföräldrar och annat löst folk som finns runtomkring. Men jag tror ändå att det är viktigt att ge sitt barn möjligheter till att växa in i sina egna val och sedan stötta barnen i det som de är. Klart slut.

I morse när jag skulle klä på mig så tog jag fram en klänning som jag inte använt på hela sommaren eftersom den är lite höstig.

Jag tog fram en tröja att ha under och så strumpor att ha till. Jag tog klänningen av galgen och krängde den över huvudet och vidare ner över kroppen.

Men ... Vanudå ... Vad trångt det var ... Den liksom fastnade till över axlarna ... Men herregud, har jag blivit sååå tjock i sommar?!?

Klänningen kom ner över mig till slut i alla fall och satt ... jamenvadkonstigt ...den satt ju bra? Ja, det gör då verkligen ingenting. Bara att dra upp dragkedjan i sidan då. Men, ojsandå ... Den var visst stängd ... Det var därför klänningen var så trång att dra på.

Jag hade inte blivit så himla tjock, snarare tvärtom ...

Jag har alltid tyckt att min pappa har varit lite väl gnällig när han har sagt att det är svårt att köra bil i mörker. Alltid tyckt att han framstår som lite barnslig som backar ur situationer när han egentligen är för slö för att vilja köra till det-där-stället. Att han bara vill undkomma när han påstår att han inte kan läsa vad som helst, när och var som helst.

Nu när jag är 40+ kan jag (tyvärr) själv tycka att allt det där är lite mer jobbigt och koncentrationskrävande ...

Dessutom har jag fått lite svårt med ålderseende. Jag som egentligen är närsynt måsta plötsligt lyfta bort mina glasögon för att kunna läsa på nära håll och om jag har linser så är det jättejättesvårt att läsa liten text på nära håll, mina armar måste liksom sträckas ut för att det ska gå att se.

Och helst behövs dagsljus ...

Åhhh, jag var på Forever Young i Gävle i fredags …

Det var bra.

Nä. Det var toppen.

Nä. Det var skitbra, helt enkelt!

Det var roligt att se banden sådär 20-25 år senare, liksom. Jag kommer ju ihåg hur det var då. Förr. När jag var yngre än vad jag är idag. (Fast inte så väldigt mycket yngre förstås ...) Förr, när Olle (sångare i Reeperbahn) var lång, smal, svår och vred sig runt på scenen när han sjöng. Nu var han lång, med kulmage och segade sig runt på scenen … Gulle!

Jag kommer ihåg Lustans Lakejer som skitsnygga och jätteheta killar. Nu stod Johan Kinde där och var äldre, utan hår, lite mer trind men ack så het … Fortfarande minst lika sexig!

Ultravox med Midge Ure var gamla gubbar, allihop. Småtrinda, skalliga och välklädda i kostymer som såg dyra ut. Men med de gamla hitsen.

Human League var där och de två doatjejerna hade kort kjol, lårhöga stövlar och mellan kjolen och stövlarna hade de uppfriskande nog celluliter på låren. Precis som jag!

Alla gamla hits spelades, jag drack öl i plastmugg, precis som förr, stämningen var god, alla var i min ålder fast hade till förmån för de gamla Doc Martens-kängorna ännu lite mer fotriktiga skor och bekväma, varma, vindtäta kläder istället för att vara hippa i tunna men snygga och coola kläder.

Ja, hela kvällen var nästan magisk då jag under några timmar hamnade tillbaka på 80-talet och var ung och het igen med hela livet och alla dess möjligheter framför mig. Jag blev till och med så ung och het att jag hittade någon att hångla med …

Tjoho!! Yippiee!! Wow!! Yeeeyyyy!!!

Nu stänger jag datorn på jobbet och åker hem för att om ett tag åka med mina kompisar till Gävle och Forever Young!!

Det ses fram emot ...   

Jag fick storhetsvansinne igår kväll och skulle städa ur två garderober. Det regnade ju bara ute så jag tyckte det var en lämplig syssla. Det ena är en sådan där garderob som jag trycker in allt jag inte vet var det ska ligga någonstans. Ni vet vad jag menar? Den garderoben var knôkfull.

Längst ner i garderoben brukar jag trycka in mina väskor. Till historien hör att jag gillar väskor ganska rejält och det finns även en flyttkartong i källaren som är smällfull med väskor (de ligger i varandra för att få plats).

Alltnog, jag började gräva ut mina väskor och när de hamnade på golvet i en hög så tittade jag förvånat på den. Högen var nästan lika stor som halva garderoben var hög – hur hade de fått plats i garderoben på utrymmet längt ner?? Vad kan det vara för väskor jag hade där egentligen?! Jag började krafsa igenom mina väskor och blev alldeles stormförtjust!!

Det fanns väskor där som jag hade glömt att jag hade! Precis såna väskor som jag gillar, ju! Såna som jag vill ha och jättegärna vill köpa. Åhhh, jag började drömma om att kunna köpa och ha precis såna väskor. Tänk om jag kunde köpa dem?

Tänkte jag.

Sen insåg jag: Men – jag har ju såna väskor! De ligger mitt framför mig och är mina!!

(Inte har jag för många väskor, inte …)