Jag fick lära mig ett nytt ord igår:

Tjejpanik.

Någon som vet vad det är? Det visste inte jag.

Jag satt med en av mina bästa arbetskamrater och pratade och så berättade han om något tillfälle när hans fru hade fått ”tjejpanik” och …

- Väntaväntavänta! hojtade jag. Vad är tjejpanik?

Det visade sig att han hade ett namn på det som jag inte ens visste att inte alla tjejer hade eller gjorde. Nämligen följande:

Ni vet när man ska gå iväg på något särskilt och har tänkt ha ett särskilt klädesplagg på sig. Ex. jag skulle på en middag för ett tag sedan. Jag hade en vag föreställning om att jag skulle ha en svart klänning så jag såg till att den var tvättad inför middagen. Skor som funkade till hade jag också tänkt ut.

Jag vet ju att jag är humörberoende när jag ska klä på mig (och jag vet att jag inte är ensam om det …) så det betyder att jag inte kan helt bestämmabestämma innan vad jag ska ha på mig för det beror på vilket humör jag är på den dagen. Kanske är jag trygg och snygg och kan ha vad som helst eller t.o.m en sopsäck och ändå vara snygg! Eller så är jag otrygg och tjock och vill inte ha åtsittande kläder som gör att det syns hur tjock jag är. Eller så är jag nedstämd och vill inte ha något annat än svarta kläder för då syns jag minst osv osv osv. Ni vet vad jag menar?

Men så kom dagen när det var middag och just den dagen var jag på ett ”osäkert humör”. Sådär när man känner sig så tjock som om rumpan blir kvar i hallen fast man gått in i rummet, sådär så att låren tar upp allt utrymme i hela soffan så att det inte får plats någon som helst annan bredvid mig, sådär så att överarmsfläsket bara skvätter omkring så fort jag rör på mig och bara daskar till alla runtomkring? Med en sådan känsla i kroppen så vill i alla fall inte jag ha den tighta svarta klänningen. Kanske skulle den strikta, mörkrosa klänningen passa istället så att jag satte på mig den – men nej, då passade ju inte skorna till! Och de strumpbyxorna jag hade tänkt ha var för tjocka/täta för den klänningen! Då måste jag se vad för strumpor jag har hemma, har jag andra skor? Annan klänning? Och så blir det ett himla provande av klänningar, skor, strumpor … Men gud, har jag någon bra väska att ha till?!?

Det är det som min kollega kallar tjejpanik.

Jag hade en diskussion under helgen med en kompis till mig. Hon var lite irriterad på att hennes liv inte var bättre och så skyllde hon det mesta på att hennes uppväxt var som den var.

Jag försökte förklara för henne att det är hennes egen förbannade skyldighet gentemot sig själv att ta ansvar över sitt liv och göra det till något som hon vill! Det går inte att gnälla på andra och skylla ifrån sig när det inte blir som man vill. Alla är sin egen lyckas smed. Och nä, det är då verkligen inte lätt alla gånger, alla situationer, alla dagar, alla uppväxter. Men man är skyldig sig själv att alltid göra sitt bästa gentemot sig själv!

Så började jag tänka: Att vara förälder är inget som ska tas lätt på. Det är ett jäkla ansvar! Man har ansvar för nya människor och deras väl och ve. Allt du säger och gör påverkar din avkomma/de barn som bor och växer upp med dig.

Det gamla kloka talesättet: ”Dina barn gör som du gör, inte som du säger” är så sant så jag baxnar emellanåt. Precis så är det! Du kan tycka vad du vill om det, men så är det. Barn tar för givet att det som händer i deras omgivning är så som det är och så som världen ser ut. Att det är så man ska vara. Att det är så man gör. Alltså tar de efter. Det är ett sätt för dem att överleva.

Men!

Som vuxen så ska du inte helt fegt skylla på din uppväxt eller dina föräldrar för att det inte går bättre för dig, du ska ta ansvar för ditt eget liv. Det är din förbannade skyldighet!

Jag har haft en uppväxt som påminner om många andras, tror jag. Den har inte varit dålig på något sätt, men den var ändå inte lätt eller rolig. Jag har aspergers syndrom, men det visste vi inget om medan jag växte upp, mina föräldrar tyckte bara att jag till stor del var knökig. Dessutom hade jag en lillasyster som föddes tre år efter mig men som var jättesjuk redan från början. Hon hade bl.a en muskelsjukdom som gjorde att hon hade det riktigt besvärligt i livet. Hon dog vid 33 års ålder. Hela uppväxten var det ett väldigt fokus kring henne och hennes problem och jag som var ganska medgörlig fick klara mig rätt bra själv. Jag gjorde det ju galant och utan att klaga. Fast mina föräldrar tyckte att jag skulle sluta vara så knölig!

Mina föräldrar har konstant gett mig dåligt samvete i mitt liv. Jag som är helt frisk och kan springa, jag borde inte klaga på någonting. Jag borde tänka på min lillasyster och ta större hänsyn. Jag fick inte göra för roliga saker eftersom hon inte kunde det. Åka skidor, gå på gymnastik, rida …

När jag vuxit upp och flyttat hemifrån och tyckte att livet äntligen började så fortsatte jag att bli bombarderad av dåligt samvete. Jag borde tänka på att komma hem oftare, hjälpa till mer, vara mer hänsynsfull och all sån där smörja, men jag var egentligen bara glad och lycklig att ha blivit fri, vuxen och klara mig själv. Fast det var svårt med det ständiga dåliga samvetet som tog udden av allt bra som kom i min väg.

Jag fick rådet av en psykolog en gång: Din uppgift är att fylla ditt liv med innehåll, andras liv får de ägna sig åt själva. Det rådet gjorde att jag efter att bearbetat det ett tag och inkorporerat det i mitt liv och tänkande att mina föräldrars ständiga sätt att ge mig dåligt samvete inte funkar längre. De får ta mig tusicken ta ansvar för sina egna liv! Jag har mitt och dessutom ett jätteansvar för mina barns. Jag varken hinner eller har energi att fylla deras liv med innehåll.

Det är ett tveeggat svärd, det där. Både att man blir formad av sin uppväxt och sina föräldrar (ja, och andra vuxna i sin omgivning) och att man bör vara förmögen att ta ansvar för sitt eget liv i vuxen ålder.

Det kräver både mod, tålamod, insikt och kunskap för att gå en annan väg i vuxen ålder än den som man är fostrad/kuvad till. Människor som klarar det mot alla odds och utan hjälp kallas maskrosbarn, men det är ack så viktigt att lära våra barn en sådan sak! Att lära dem att stå på egna ben och fatta egna beslut. Så att de klarar av att leva sin egna liv och fyller sina egna liv med innehåll!

Att ge dåligt samvete är tärande, förminskande och inte det minsta uppbyggligt …

Glöm inte mössan i vinter

Har man ingen mössa så blir man förkyld

Om man blir förkyld så blir man hes

Är man är hes måste man viska

Den som viskar han ljuger

Ljuger man så är man kriminell

Om man är kriminell så hamnar man i fängelse

Hamnar man i fängelse så börjar man knarka

Knarkar man så dör man

Så glöm för helvete inte mössan i vinter!

Detta blir ett otroligt småsint inlägg!! Bara så att ni vet.

I lördags mötte jag några av mina demoner.

Med det menar jag följande. Ni som har känt mig ett tag vet att jag i somras umgicks med en kille (T) som efter några veckor träffade en annan.

En Ängel …

Så han ville inte vara med mig på det sättet längre. Däremot så uppskattade han mig väldigt mycket och ville ha mig i sitt liv.

http://riesling.bloggplatsen.se/2010/07/12/3237099-skit-hander/

Jag har nog aldrig mött någon som är så oerhört skärpt som han. Så ohyggligt smart och rapp. Med sådan otroligt bra humor och som är så fantastiskt snäll och finurlig och kanske framför allt ärlig!!

Jag fortsatte att ha kontakt med T. Vi har hörts då och då och till och med varit ute och druckit öl tillsammans några gånger. Men jag har aldrig träffat Ängeln. Bara vet att hon finns där och att allt är bra mellan dem.

I lördags var jag bjuden på fest hem till honom och hans Ängel. Jag gick såklart dit och kände att jag faktiskt inte ens hade problem med det. Hon måste ju vara ett riktigt fynd eftersom han vill ha henne. Jag har bara hört gott om henne under ett halvårs tid nu. Jag har sett ett kort på henne på FB och sett att hon har långt, lockigt hår och ett jättevackert ansikte.

Så jag kom dit, ringde på dörren, blev insläppt och gick in och hälsade.

Där stod hon.

Hon hade den största rumpa jag någonsin sett i hela mitt liv …!!!!

På riktigt, menar jag. Den var jättejättestor!

Sådär som fruktbarhetsgudarna från antiken brukar vara formade om ni förstår …??

Instinktivt kände jag – som är formad som de flesta här i landet men kanske åt det smala hållet – att det var lite skönt att hon hade något slags ”fel”.

Under kvällen hade jag jättetrevligt, pratade med många nya människor, skrattade, åt, drack och mådde alldeles utmärkt. Jag pratade med Ängeln en hel del. Dels för att jag ville lära känna henne och dels för att jag ville visa för T att allt var okej. Vilket jag kände väldigt tydligt att det var, eftersom han inte var konstigare mot mig än han brukar vara. Han kramade mig, pratade med mig, skämtade med mig, syftade hej vilt i samtalen för att försöka villa bort mig, precis som vanligt. Vi har ett eget sätt att prata som gör att andra kan känna sig utanför ibland och vi gjorde som vanligt. Helt öppet.

Ganska sent på kvällen (eller om det redan hade blivit tidigt?) så satt vi några tappra festdeltagare kvar och löste världsproblem så där som man gör på fester efter några glas vin. T och jag käbblade som vi alltid gör och hade gjort hela kvällen, men nu plötsligt reste sig Ängeln från platsen bredvid mig och sjönk ner i soffan bredvid T för att lägga armarna om honom och titta på mig samtidigt.

Alla ni som är kvinnor fattar nu precis vad jag menar. (Det där är en sådan där vibb som bara kvinnor kan skicka till kvinnor och män runtomkring fattar inte varför det blev lite konstig stämning?)

Men i min hjärna då och där klockan tre på natten så kände jag bara lite triumf: Hon blev osäker!

Hon blev osäker på mig!

Hon? På mig?

Hon som är en Ängel och som är bättre än jag trots sin gigantiska rumpa. Hon som blev vald före mig!

Ha!

Jag återkopplar till det inlägget jag gjorde senast.

Varför är det mera tillåtet att säga vissa saker än andra? Varför kan man inte få lov att påstå vissa saker utan att man blir som en outcast i de flesta av våra grupper i vårt samhälle här i Sverige, Västvärlden? Jag menar en outcast i sin riktiga, ordagranna betydelse: En som inte blir accepterad som en medlem i en grupp människor eller ett samhälle.  Varför är det stigmatiserande att ha en del åsikter?

Vi påstår att vi bor i ett land och en del av världen med åsiktsfrihet. Jag säger bara: Bah!!

Åsiktsfriheten är jätteokej så länge som den är politiskt korrekt! Det är jätteokej att ha egna åsikter så länge som de passar in i det mönster av åsikter som alla som finns runtomkring har. (Detta är också ett påstående som funkar som ett rött skynke framför många.)

Nu är jag inte full så korkad som många av er kanske tror av mina inskränkta påståenden för om jag ser det i stora sammanhang så är vi jättelyckligt lottade här i vår skyddade del av världen. Vi blir inte dödade eller torterade, fängslade eller förföljda för våra åsikter. Vi behöver inte vara rädda för att uttrycka dem högt. Men det är inte det problemet jag vill ta upp här.

Inte heller vill jag blanda in diskussionen som handlar om att det inte ska vara okej att förnedra andra människor med sina åsikter. Det är ett helt annat inlägg.

Jag vill mer inrikta mig på att människan som sort är ett flockdjur som söker grupptillhörighet och som puttar ut såna som inte passar in i flocken. Det är ett beteende vi har haft sedan stenåldern och som har gjort att vi har överlevt genom alla miljoner år. Men jag vill hävda att vi är lite mer utvecklade idag i vår hjärna så att vi borde kunna stå över såna instinkter.

Ett exempel. Det känns som om det verkligen inte är accepterat att högt säga:

- Jag tycker inte att alla människor självklart ska rätt till att skaffa barn på konstgjord väg.

Det är verkligen inte rumsrent att klämma ur sig en sådan kommentar. Det blir väldigt många fnysningar, motargument och även en lite sämre stämning efter en sådan kommentar. Varför??

”Att du inte tänker på alla de som inte kan få barn! Hur kan du säga så? Det där var inte snällt!” Osv osv osv

Självklart tycker jag att man ska låta bli att såra människor. Absolut! Men det är ju inte av elakhet som man talar om vad för åsikter man har. Allting kan ju i förlängningen såra någon annan.

Ex. Det är jättejobbigt när du berättar om vad du gör på jobbet – jag är ju arbetslös.

Det är jättejobbigt att höra dig berätta om när du tränar och att du har träningsvärk – jag sitter ju i rullstol.

Det är jättejobbigt att höra dig berätta om att du gjort abort – jag kan inte bli gravid.

Det är jättejobbigt att höra att du mår bra när du är gravid – jag bara spyr precis hela tiden när jag är gravid  …

Om man inte får tycka och uttrycka sina åsikter om alla människors rätt till att få barn varför ska det i så fall få vara så himla okej att få lov att säga:

- Ja, jag är gravid och det är såååå mysigt!

Ett sådant påstående blir jag personligen extremt provocerad av. Varför är det helt socialt accepterat att säga en sådan sak medan det är helt tabu-belagt att säga:

- Nä, jag vill inte ha barn. Jag gillar inte ens barn.

Jag har två barn och har varit gravid två gånger. Helt naturligt, dessutom. Men jag hatade varenda minut av varje graviditet! Det var pest att vara gravid! Först kräktes jag non-stop i fem månader (båda gångerna) och kände mig allmänt sjösjuk/bakfull eftersom jag bara mådde illa h e l a  d j ä v l a  t i d e n!!!!  

Efter det så började jag bara bli tjockare och tjockare hela tiden och jag kunde inte röra mig som jag brukar. Jag kunde inte träna med min vanliga intensitet, jag nådde till slut inte ner till mina egna skor eller strumpor, jag svullnade upp på hela mig men i synnerhet på benen och fötterna. Det var så illa att fastän jag hade stödstrumpor på mig så svullnade jag så mycket kring mina vrister att skinnet sprack och jag blödde.

Jag tyckte dessutom att det var rätt så obehagligt att det var någonting på insidan av mig. Det var lite Alien-känsla över det. Det var allt annat än mysigt för mig. Jag fick halsbränna, det klämde på lungorna och mina inre organ, jag kunde inte äta allt jag ville (eftersom man ska undvika vissa saker när man är gravid, såsom vissa ostar osv). Dessutom skulle varenda förbannade människa komma fram och klappa på mig och min mage som om jag var någon slags allmän egendom när de såg min gravidmage. Det är inte ok, enligt mig!!!

Men att hålla på att mala och mala om hur enormt fantastiska sina barn är – ja, de är verkligen speciella och unika och särskilda och extrabra och enastående och fenomenala och lysande och extrabegåvade och vackrare och mer lysande stjärnor än andra – det är visst hur accepterat som helst??

Att bara tjata på om sitt eget är oftast tråkigt för alla andra, men det jag irriterar mig på är att vissa saker är det accepterat att mala på om medan andra saker får man inte säga högt en enda gång ens!

Nä, nu bara MÅSTE jag få lov att lägga mig i en diskussion här bland bloggarna!

En av mina favoritbloggare, Ewa,( fundringar) hade för ett tag sedan ett inlägg som hette "Minerad mark" . Det blev väldigt många kommentarer till det inlägget. Jag har följt det hela med intresse och tycker att det verkar finnas oväntat många korkade människor runtomkring.

1. Hon skriver i SIN EGEN blogg om en åsikt som hon har - det ska man få göra utan att behöva få personliga påhopp!!

2. Ja, hon publicerar det på sin BLOGG, vilket är i en offentlig miljö och hon får räkna med att få reaktioner. Vilket hon GÖR – hon kallar även det hela Minerad Mark.

3. Hon publicerar helt snällt alla olika påhopp på sig eftersom jag har uppfattningen om henne att hon tycker att alla ska komma till tals.

4. Hon undanber sig på ett snällt sätt alla personangrepp och nedlåter sig inte själv till sådant. Hon håller sig till allmänna påståenden och fakta.

5. Hon möts av icke-respekt av andra som känner sig påhoppade eftersom det ÄR ett så himla känsligt ämne. Såklart är det känsligt! Men hon talar ju om från början att det var sina egna åsikter hon publicerade. Hon skrev inte att hon ville att alla andra i hela världen borde tycka som hon gör.

Det hela handlade om rätten att kunna skaffa sig barn.

Jag själv har två barn men för mig var det heller ingen självklarhet att skaffa barn. Jag har aldrig haft någon längtan efter barn och/eller känt ett behov att reproducera mig.

Fram till jag var 28/29 år någonstans så var jag total motståndare mot all barnalstring. Jag tyckte att barn var ganska otäcka och bedrövliga. Fast egentligen är det ju inte barnens fel att jag retar mig på dem utan deras föräldrars fel. Vissa människor borde då verkligen inte få lov att skaffa barn!

När man ska köra bil så är det rigorösa tester inför det och du går på en hel räcka intervjuer inför ett jobb men du kan skaffa barn vilken tok du än är …!!! (Ja, även jag kan vara provokativ ...)

Jag hade våldsamt många och intensiva diskussioner kring det där om att "alla" minsann vill ha barn. Vilket inte är fallet!! Varför ska det vara jättetillåtet att få prata om att det är så synd om alla som inte kan få barn av olika anledningar? Medan det är så fruktansvärt icke-tillåtet att säga att man inte vill ha barn och att man tycker att de är ganska bedrövliga?!?

Jag träffade i alla fall en man som jag gifte mig med och som hade en längtan om barn. Hade jag träffat någon som mig själv så hade det kanske inte blivit några alls. Som det var nu så blev jag gravid efter att ha funderat igenom det noga. Och eftersom jag egentligen inte tycker att mitt barn ska vara ett ensambarn så var steget till barn nummer två inte långt när jag träffade nästa man sedan. Men det var aldrig någon självklarhet för mig och jag visste ju inte om jag egentligen kunde bli gravid innan barn nummer ett. Så jag tog det som det skulle komma. Antingen kunde jag bli gravid eller så fick det bli på något annat sätt.

Alla ni som är på väg att ringa till Barnavårdsnämnden nu – gör inte det! Mina två barn har det bra! Jag har fattat väldigt, väldigt medvetna beslut när jag bestämde mig för att skaffa dem. Jag kalkylerade med hur fäderna skulle vara som fäder, om jag skulle orka i mitt liv att inte sova en enda hel natt under ett par års tid, om jag skulle kunna sätta mina egna intressen åt sidan för några år, om jag skulle tycka det var okej att ha det sämre med pengar, om jag tyckte det var okej att ”stanna upp” på jobbet under några år eftersom en småbarnsmamma inte prioriteras om hon är hemma och VAB:ar då och då (eftersom min egen tanke är att OM man skaffar barn så får man lägga karriären åt sidan under några år), om jag skulle vara beredd på att skjutsa hit och dit efter några år, om jag skulle tycka att det var okej att inte få gå på fest hur jag ville själv eftersom jag hade barn som – när man skaffar dem – måste komma före alla andra prioriteringar i livet!!!!

Jag är av den åsikten att det är ett mycket mera medvetet beslut att inte skaffa barn än att faktiskt skaffa dem.

Ewa – fy fan, vad jag gillar dig!! Stå på dig!!!

Jag står på din sida! I alla väder!!!

”Jul, jul, förbannade jul …” sjöng det inom mig när jag trängde mig fram i julrushen mitt inne i centrum. Alltid ute i sista ögonblicket, vad jag började bli trött på mig själv. Men förresten, det där kanske jag skulle ta som nyårslöfte? Att lova att vara ute i mera god tid än vad jag vanligtvis alltid är? Vad bra, då hade även jag något att säga när den där obligatoriska frågan kom upp vid den traditionella nyårsmiddagen med mina favoritvänner som i och för sig är fantastiska, men egentligen alldeles för traditionella för mig och som alltid avkräver sina gäster ett nyårslöfte som jag har svårt att fabulera fram på ett trovärdigt sätt eftersom jag tycker det är så erbarmligt trist och meningslöst. Jag menar, bara för att man hasplar ur sig något som man ska göra bättre under det året som kommer så betyder det ändå inte att man tänker hålla det – så varför säga det alls, liksom? Men då skulle jag i alla fall slippa stå och humma och brumma utan att komma fram till något. Men här och nu var jag tvungen att få ihop en hög med julklappar som jag på julaftonen – som jag var tvingad att spenderas hos mina föräldrar eftersom jag inte jobbade i år och inte hade någon som helst ursäkt för att inte komma – kunde räcka över till diverse familjemedlemmar under det att jag log sådär falskt. Och de log lika falskt tillbaka och jag kunde se i deras ögon att de bara hoppades på att det skulle vara något dyrt – och gärna något som de ville ha.

”Tindra, ungjävlar!” har jag lust att fräsa åt de bortskämda syskonbarnen. Det var inte alltid så himla lätt att pricka in önskningar och i synnerhet inte när mina egna ideal, tankar och intressen går i helt motsatt riktning från resten av min borgarbrack-familj. Julen går helt emot mina principer och är bara handlarnas stora högtid. Vad hände med tanken att vörda det eländiga lilla Jesusbarnet? Dagens ungar vet inte ens vem Jesus är eller varför jul firas. Satans bortskämda, är vad de är!

Ett år hade jag bara för att jävlas köpt träd i djungeln åt alla i min familj. De fick ett varsitt litet platt kuvert. Jag kunde se på syskonbarnen att de helt klart trodde att det var pengar. Gissa om mungiporna gick neråt när de öppnade kuvertet! Det låg ett litet otäckt kort där i där det stod att de hade fått en gåva i form av att givaren hade köpt en bit av Amazonas djungel till dem. De verkade tro att det var ett skämt och inte förrän de insåg att det inte skulle komma fler julklappar från mitt håll så gick sanningen upp för dem. Sedan dess står jag inte högt i kurs hos någon av dem. Mina syskon – både min bror och min syster – tog mig avsides lite senare och ”talade allvar” med mig. Jösses, vad förbannade de var. Det var inte en chans att missförstå dem, de hade väldigt tydliga åsikter om vad som var lämpligt att ge deras kräsna arvingar i julklapp. Bara för att deras bortklemade små brats hade missat en leksak det året. Som om de inte fick berg av leksaker och dataspel och prylar ifrån alla materialistiska släktingar i alla fall. Jag insåg dock att det är lugnare om jag inte ger bort regnskog någon mer gång. Förutom till mina föräldrar. De är väluppfostrade nog att försöka hålla god min när det eviga kuvertet räcks över. Och min fars kommentar varje år. ”Tack ska du ha! Höhöhö. Ja, nu äger jag snart halva Brasilien.” Fast om det är något han inte behöver så är det att äga mer. Jäkla imperalistsvin …

Jag är ingen utpräglad familjemänniska och det där med familjeliv är inget som jag är intresserad av alls, men julafton kan jag möjligen – om jag inte har någon annan utväg – tänka mig att ställa upp, fast sen får det räcka med julefrid och Norén-stämning för min del.

Det går ju att slurka olika varianter av alkohol under hela julafton. Nubbar, julöl och groggar löser av varandra och gör dagen uthärdlig. Jag känner mig lite mer avtrubbad efter den eviga julföreställningen i form av julbord med hela familjen. Det är då som jag tar dubbelt så många nubbar som min mor låtsas märka. Sill, ägg, potatis och knäckebröd med lagrad ost är vad jag äter av julmaten.

Min mor har slutat att tjata på mig om att ta mera, ta om, ta av skinkan, äta mera så jag kan kräkas. Hon vill inte störa julen med ännu en av mina moraliska monologer om hur vi i vårt utsugarland äter oss till döds medan andra människor får svälta sig till döds. Hon påstår att jag får andra att känna sig illa till mods men jag vet nog vad det är hon egentligen menar. Det är det, av efter många års indoktrinering av min utsugarfar, nedtryckta samvetet som ger sig tillkänna hos henne om jag mal på för länge.

Även hon hade lite tankar om att rädda världen medan hon var ung och fortfarande hade sina förträffliga ideal kvar. Men så mötte hon min far i form av en snygg kille som gått internatskola, som bytte kläder innan middagen med familjen varje kväll klockan 19.00 och som var förföriskt världsvan. Hon stod minsann inte upp för sina fegideal då! Jäkla förrädare som allierade sig med fienden. Numera bär hon päls och har städhjälp hemma, slänger med blingbling-tyngda och välmanikyrerade fingrar fram sitt kort utan att tänka på priser eller arbetarnas villkor i de länder som tillverkar varorna. Nä, hon vill såklart inte bli påmind om att hennes världsbild är helt korrupt numera.

Efter julbordet så kommer dryckesbordet, godisbordet och sällskapsspelen fram. De yngre släktingarna har efter flera års tjatande, med lika envist nekande svar, insett att det är lönlöst att fråga om jag vill vara med på något spel, så medan resten av släkt och familj spelar spel och låtsas julglädje så sitter jag med mina groggar och bara står ut under ett par timmar.

Efter julklappsutdelningen och alla små tillgjorda utrop av förtjusning över att de julklappar man krävt att få faktiskt var inslagna under blanka och fint mönstrade papper och krusidullade snören som säkert hade varit en smärre skog innan det blev papper och snören, så känner jag att jul står mig upp i halsen. Då tackar jag för mig medan jag ler sådär falskt igen och vandrar sedan hem till min egen fristad som är helt julfri och tomteprydnadslös och så pustar jag ut och tänker att nu är det jävlarimig ett helt år till nästa gång.

Tacka fan för det!

En av mina kompisar ringde till sin flickvän för bara någon dag sedan.

De pratade lite och sedan sa han:

- Jag saknar dig, baby.

Det blev helt tyst i andra sidan av luren.

Han undrade vad som hände och sa hallå? sådär lite frågande.

- Sa du "Satana, perkele"?, frågade hans flickvän då ...