Jaha, då har jag träffat gotlänningen med de smala handlederna.

Igen!

För tredje gången, alltså.

Jag kan bara citera Johan Kinde i Lustans Lakejer:

”Vackra djur gör fula saker även dom

Vackra djur gör fula saker gång på gång”

Det är härligt att ha katter.

Nu när de har vant sig vid att bo hos mig och de dessutom har insett att jag inte är komplett livsfarlig utan ganska gemytlig så har de blivit tämligen rejält mycket mera sociala. Det är riktigt trivsamt!

Jag sitter ofta i sällskap med minst en katt i soffan när jag tittar på TV numera. På kvällen när jag lägger mig så har den ena katten bestämt sig för att det är hennes uppgift att natta mig ordentligt så hon kommer alltid och ligger och myser en stund med mig vid läggdags. Urhärligt!

En av katterna, hankatten, tror att han är dotterns hund. Han följer henne var hon än går i lägenheten. Han kommer om hon ropar på honom och han bryr sig bara om henne om hon är hemma. Då duger varken jag eller lillbror …

Att ha katter är som att ha fått två småbarn hemma. De är sagolikt nyfikna och måste kolla in vad som händer hela tiden. Varje skåp eller låda som öppnas måste de nyfiket kolla in eller ner i. När de hör ett nytt och främmande ljud måste det undersökas vad det kom ifrån. Och varje morgon när min klocka ringer och jag ska gå upp så står det två glada, intresserade och nyfikna katter nedanför sängen och tittar förväntansfullt upp på mig och hoppas att dagen ska köras igång!

Det är med andra ord sammantaget mycket positivt och uppiggande med de två ärvda katterna!

Idag var jag på dejt nummer två med killen med de spinkiga handlederna.

Efter min första dejt (som jag skrev om i tidigare inlägg) så hade jag ett samtal med en av de vänner jag har som känner mig bättre än många andra.

Eller, samtal och samtal, hon läxade upp mig helt enkelt.

Jag berättade för henne om hur jag hade tyckt att dejten var och att jag hängde upp mig på de smala handlederna och hans eventuella nasala ljud.

Min väninna bara tittade på mig och var tyst en lååång stund. Sedan sa hon att jag i det ögonblicket då och där förverkade min rättighet att komma med standardkommentaren ”det finns ingen som vill ha mig” om jag inte gick på dejt nummer två med gotlänningen som ville träffas igen.

Hon tyckte att jag var det tramsigaste hon någonsin hade hört och hon ville på allvar faktiskt inte höra mig gnälla någon mer gång att ”det är ingen som vill ha mig”.

Jag insåg att hon hade olycksbådande rätt och jag skulle aldrig kunna se henne i ögonen igen om jag inte gick på dejt nummer två. Och den var jag på idag.

Gissa vad?! Det var supertrevligt!!

Hans handleder var inte övernaturligt smala och hans nasala ljud var inte så illa som jag kom ihåg och han är finurlig och kan skämta och han står på sig i sina åsikter när jag trackar honom och han kan vara spydig tillbaka och vi hade intressanta diskussioner och han lyssnar mycket uppmärksamt och intresserat och han kommer ihåg vad som sades förra gången och han vill träffas igen och sjuttsingen om inte jag vill det också!!!

Jag kan meddela att han dessutom har riktigt mjuka läppar …