Visst är det konstigt att man alltid är sina föräldrars barn? Att de aldrig ser att barnen blir vuxna, självständiga, i stort sett jämlika individer. Mina föräldrar verkar tycka att de alltid har en slags överordnad roll med sista utslagsrösten. Jag menar, ingen annan i mitt umgänge skulle prata med mig och fälla följande kommentarer till mig, en 43-årig ensamstående mamma med två halvstora, harmoniska barn, och tro att det är okej:

- Ska du inte ha en tröja till? Det är lite kyligt.

- Har du pengar då? Så du reder dig?

- Men ta lite till av maten. Äter du verkligen ordentligt?

- Är du verkligen säker på att du ska ha ett glas vin? På en vardagkväll?!

- Ska du inte ha en tröja med dig, i alla fall?

- Har du tackat för presenten?

- Ska jag städa bakom spisen åt dig?

- Men ta med en extra tröja i alla fall. Man vet aldrig ...

Är det någon som känner igen sig …?

 

trollis

6 augusti 2010 21:08

Absolut!!
Och då är jag ändå 52..*L*

 

Lena

7 augusti 2010 08:29

Jo nog känner ja igen det, åtmistone från mor :-) Fast när de är bort kan man sakna de där sakerna som man blev galen över när de fanns i livet.

Någon slags omtaänke är de ändå :-)

http://klarabella.bloggplatsen.se

 

Mija

7 augusti 2010 08:48

Åh, vad roligt! Det jag kommer att tänka på, är min farmor. Hon tjatade vareviga vinter på att min pappa m å s t e ta på sig sin pälsmössa som han hade köpt i sin ungdom...
Han blev så trött på hennes tjat och min barndom präglades av detta.
Nu är båda döda, och pappas pälsmössa finns numera i min ägo, som jag då och då tar fram för att lukta på...och minnas svunnet gnat! ;-)
Kram!

 

Vickan

7 augusti 2010 12:59

Visst känner man igen sig och ibland håller man på att bli tokig av allt tjat men förmodligen så kommer man själv att bli likadan när barnen växer upp : )

http://annehlie.bloggplatsen.se

 

susanna55

7 augusti 2010 18:49

Klart man känner igen! Men vad värre är, är alla kvinnor som talar på det sättet till sina män!!! Men å andra sidan blir dom själva kanske lillagummade av andra män....så det jämnar ut sig,,kanske...?

http://susanna55.bloggplatsen.se

 

riesling

7 augusti 2010 19:45

Härligt att höra att det inte bara är jag ...
Vilket jag inte trodde heller :-D
Men visst är det precis så som Vickan skriver - ibland när jag pratar med mina barn så kan jag höra saker precis som om det är min mamma som pratar och när jag vänder mig om så är hon inte där! Det är då jag fattar att det var JAG som lät som min mamma ...

http://riesling.bloggplatsen.se

 

Katarina

7 augusti 2010 21:24

Det där är just vad jag är så rädd för att låta mina barn vara med om. Att jag aldrig ska låta dem känna sig fullt respekterade av mig. För visst är det omtänksamt, men ändå med ett sting av respektlöshet. Om ni förstår hur jag menar. Man känner sig lite nedvärderad så där, att tror hon inte jag klarar mig sjäv eller!?
Undrar om det är mer så med yngsta barnet...... Det man aldrig vill ska växa upp. Måste nog skaffa en valp då eller nåt!

Riesling jag vill gärna ge dig en Award för dina träffsäkra inlägg. Den finns att hämta hos mig om du vill...

http://endastgossar.bloggagratis.se

 

Mally

8 augusti 2010 21:43

JA!

http://www.mally.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.   Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

  Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

  Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.   Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

  Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.   Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

  Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??   Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...