Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.

Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där lådorna och när jag lyssnar riktigt noga så är det från lådan med sommarskorna:

(Läs med pipig röst:) ”Vi vill inte ligga här längre, vi vill komma fram och komma ut och gå. Nu!” hörs det från lådan. ”Vi vill sitta på fötter med snyggt nagellack och vara ute i luften där det är vår och sommar och vi vill turas om att följa med dig till jobbet och gå omkring i solen. Vi vill återigen sitta på bruna fötter och ta det lugnt på en uteservering med ett glas rosé och spana in coola herrskor. Vi tycker verkligen det är dags att komma fram nu igen!”

Jag tycker mig dessutom höra följande (läs fortfarande med pipig röst): ”Vi tycker inte att vi är tillräckligt många för att trivas, vi vill bli fler! Många fler!”

Någon mer än jag som hör saker från sina skor …?!

Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.

Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciellt med den 14 februari?!??

Jag är alldeles för pragmatiskt lagd för att förstå nyttan av en dag som ägnas åt punktinriktad shopping och alla andra måsten i form av hjärtformade presenter av ryschpysch och alla floskler som hör till och hjärtformad mat på rosa tallrikar på alla pargulliga restauranger *kräks*. Jag har aldrig någonsin varit en Laura Ashley-tjej som gillar rosa, volanger och rysch eftersom jag inte har förstått nyttan med dekoration.

Det finns människor som verkar se världen som i två läger, svart eller vitt, på eller av, antingen eller. Jag blir otroligt provocerad av det och känner hur det börjar bubbla i mig. Det är ju inte så att man ANTINGEN superälskar 14 februari och gillar allt med det och har vackra förväntningar och gör gulliga, symboliska handlingar ELLER superhatar den dagen och lever i ett Roy Andersson-land och aldrig gör något som helst roligt.

Kanske ligger sanningen lite mittemellan? Kanske är det så att jag inte vill fira eländet den 14 februari eftersom det inte ger mig något? Jag kanske inte förstår nyttan av det? Jag skulle personligen aldrig tycka det var det gulligaste av allt jag sett ifall någon skrev mitt namn på sin arm i en låtsastatuering som jag har hört andra göra just denna dag. Eller om jag fick alla mina sms och mail sparade i en slags bok så skulle jag bli skiträdd och vara bekymrad över den andra människans besatthet av mig och om den inte hade något eget liv, som är ett annat exempel på saker jag hört att par gör för varandra just denna dag.

Men – jag förstår att vissa har vett att uppskatta sådant!

Nä, jag är ingen sur och bitter jäkel som är less eftersom jag är ensam just denna dag. Jag har faktiskt aldrig riktigt förstått storheten i påtvingade och kommersiella köpmanshögtider. En gång i mina yngre dagar så blev jag bjuden på middag av en kille som jag var intresserad av och var riktigt glad över inbjudan. Jag kom dit, han hade dukat bordet redan med servetter och ujujuj, så fint det var! Han skulle pyssla med det sista i köket och sa att jag kunde väl tända ljusen på bordet under tiden?

Jag glodde helt förbryllat på honom och klämde till med:

- Varför då? Det är ju inte mörkt ute?

Nu när jag har blivit äldre så har jag förstått att det är mysigt med levande ljus – och nä, jag är inte cynisk eller ironisk nu – men det är fortfarande det praktiska och nyttan som styr min uppfattning om omvärlden.

Min mamma suckade tungt när jag vid något tillfälle fyllde år (ja, jag var ett barn) och fick en stor bukett blommor och då klämde till med:

- Men vad ska jag göra med dem?

Jag är mer för praktiska saker och handlingar som jag kan förstå. En bukett blommor är en jätteinpräntad symbol för kärlek och jag-älskar-dig och gud-vad-bra-vi-har-det. Men vad fan, vad ska jag ha den till? När jag har tittat på den så har jag ju sett den liksom. Nä, ge mig en flaska vin som jag kan vara värd (och som jag uppskattar att dricka upp) eftersom du tycker så himla mycket om mig fast det är en helt vanlig konstig dag i november (april, januari …). Ge mig ett presentkort på massage efter att jag har jobbat hårt under en period. Ge mig en sovmorgon och sedan en värstingbrunch på sängen om jag är genomtrött. Ja, det finns saker som jag uppskattar.

Men det är ju inte helt säkert att detta sker den 14 februari varje år …