Jag har blivit bjuden på ett (finare) bröllop senare i sommar och när jag glad och inspirerad gick igenom min garderob så insåg jag efter intensivt letande att jag faktiskt inte har något lämpligt att sätta på mig till detta bröllop. Det var lite nedslående eftersom jag alltså är en fyrtio-plussare som inte har jag något riktigt fint att ha vid högtidligare tillfällen. Dags att bli vuxen.

Jag har under några dagar letat runt i affärer med finkläder och sett många, mååånga klänningar som jag skulle köpa om jag var miljonär, men till slut hittade jag en nougatfärgad sak i min prisklass som skulle kunna funka så jag provade raskt klänningen.

Det var en bedårande sak som var axelbandslös och som med andra ord satt åt lite på överdelen och som sedan gick ner i en vid kjol (jättefin!) men med mina minimala tuttar så blev det liksom en tygpåse som satt och sladdrade där framme. Det såg inte så sofistikerat ut, vilket jag även mumlade ilsket åt den dumma klänningen.

Men jag ville ju ha klänningen!! VILLE HA!!!!

Flickan i affären (en säljare ut i fingerspetsarna, hon ska fortsätta jobba med det hon gör!) hämtade kvickt och raskt ilägg (löstuttar) för att få eländet att sitta lite snyggt. Jag stoppade in dem på plats och fick två chocker:

1)      I mina ögon såg jag plötsligt ut som Dolly Parton och jag skulle svårligen känna mig bekväm i de där. Tänk dessutom om de halkar ner. Eller upp. Eller ur... 

2)      Ilägget såg ut som en liten gummiflärp och kostade hutlösa 349:-!! För lite gummi?!?! Näe tack, de köper jag inte! Jag skulle lika gärna kunna klippa mig ett par själv i skumgummi. Eller smälta ihop några gummiband som jag formade till två kluttar.

Jag inhandlade dock klänningen och gick raka spåret till en välkänd underklädeskedja där jag bad om hjälp.

Den söta säljaren i den affären sa att jag behövde något som hette balconette ... Det vill säga en BH utan axelband (eller löstagbara, åtminstone). Den kostade 269:-!! Mina underkläder ligger vanligtvis i priskategorin: Tag 3 betala 10:- (med viss överdrift) så denna extremt dyra BH som jag kände mig mer eller mindre tvungen att köpa (fortfarande billigare än löstuttarna, dock!) vet jag inte om jag ens kommer att våga använda. Fast klänningen sitter snyggt med balconetten under ...

Det är minsann inte alltid så himla lätt att vara barn och växa upp innan man kan ta till sig allting. Det måste tidvis vara riktigt skrämmande!

Ett exempel jag har från min egen son är att han när han var några år gammal så vägrade han totalt att äta falukorv. Han påstod nämligen att han verkligen inte gillade det! Annan korv var aldrig några problem och inte heller om falukorvsrätten hette något, ex. "Stroganoff", så jag insåg aldrig logiken. Det var bara att gilla läget, liksom.

Ända tills jag hörde honom extra tydligt vid ett tillfälle: ”Jag gillar inte ’farlikorv’!” Då fattade jag. Han hade hört fel och vågade inte äta ’farlikorv’. Jag förklarade för honom och det visade sig att han ju gillade falukorv och vi har aldrig haft några problem med detta sedan dess …

Vid ett annat tillfälle när han var typ fyra år gammal så frågade han mig en dag på sommaren: ”Mamma, ska du vara vuxenfota?”

Vuxenfota?!?

Jag fattade ingenting så jag frågade vad han menade. Ja, tänkte han, eftersom han själv skulle vara bar(n)fota …

Det nyår som var sist så hade jag ett nyårslöfte som löd:

"Jag ska bli ekonomisk. Jag ska under 2010 baka allt mitt bröd själv. Det är både godare och nyttigare, samt billigare."

Detta har jag hållit fast vid (klapp på axeln). Jag har bakat allt matbröd sedan dess. Jag har experimenterat med mjölsorter, jäsningstider, ingredienser såsom potatis, nötter, morötter. Jag har gjort limpor, styckbröd, tekakor, baguetter - även hjärtformade brödbitar! Jag har gjort mörkt bröd, ljust bröd, bröd både med och utan fiber. You name it - jag har troligen provat det ...!

Mina barn har med stor förtjusning ätit och mumsat och berömt mig!

Nu har vi kommit till mitten av Maj och i går kväll bakade jag nytt bröd till halv tolv på natten. (Det var rågbröd med rivna morötter i.)

I morse kom mina barn upp och tittade med ledsna ögon på mina bröd

- Mamma, kan du inte köpa bröd nån gång?!? Varför måste du baka allt bröd?? Det är inte gott! Kan du inte köpa bröd ...?

Hur är det talesättet går?

"Gräset är alltid grönare på andra sidan" ...

Min 14-åriga dotter – som de senaste åren har skämts oupphörligt och obegränsat mycket för mig – satt och pratade lite med mig i helgen. Jag som annars brukar få höra hur pinsam jag är (jag har även fått höra att jag inte ens behöver göra något för att vara pinsam) fick höra något som jag tolkade som ett positivt omdöme. Det blir nog inte bättre från en 14-åring, än det jag hörde.

Det var en hyfsat lång monolog om hur tjejerna i klassen var. Som avslutning kom något i stil med:

” Men vet du, F.s mamma tror att hon är sådär ungdomlig. Hon har hårförlängningar å går å gör naglarna (här kom en liten grimas …) å hon har korta kjolar på sig å hon tycker att hon är så ung! Hon är verkligen pinsam å det verkar inte som om F bryr sig om det men alla andra i klassen tycker att hennes mamma är sååå pinsam.”

”Ok, är hennes mamma lika pinsam som jag, alltså?” undrade jag lite roat.

”Mäh! Hennes mamma är ju ännu pinsammare, ju. Du är inte så ungdomlig och pinsam utan mer gammal som en mamma. Du är inte sådär ung eller tjock eller nåt sånt. Du är en typisk mamma, liksom. Du är bara vanligt pinsam …”

Instinktivt kände jag att det nog var det bästa beröm jag kunde få – och kommer att få de närmaste åren – av henne.

Allra först vill jag klargöra en sak. Jag gillar djur! Jag vill inte att djur ska lida eller må dåligt. Jag har däremot en ganska osentimental inställning till djur. Vilket en del misstolkar. Jag har vuxit upp i ett lite samhälle på landet och alla mina kompisar har bott på bondgårdar så jag har varit med om det mesta på ett kargt och jordnära sätt och för mig är det verkligen inte konstigt att vissa djur måste dö i en del situationer. Däremot så får man inte plåga dem, så om de ska dö måste det ske snabbt och smärtfritt.

För drygt ett år sedan blev jag övertalad av mina två barn att vårt hem inte var fullkomligt utan något slags husdjur. Själv var jag väldigt tveksam till att skaffa ännu större ansvar i livet. Jag menar, då måste jag åka hem i tid från jobbet de veckor jag inte har mina barn för att rasta, mata och kela. Å andra sidan så skulle jag få sällskap när mina barn inte är hos mig. Fast det skulle bli hårigt, sandigt och extrasmutsigt hemma (jag gillar inte att städa) men å andra sidan är det bra att barn lär sig ta ansvar med djur. Så när jag tvekande tog mina barn till zoo-affären för att titta så förstod även denna tröga mamma att vi naturligtvis skulle komma hem med något rart djur ...

Jodå, vi kom hem med tre små, söta möss i en bur (djur som man slipper gå ut med sex på morgonen i 25 minusgrader och snöstorm, som inte sätter klösmärken på soffan eller kissar på golvet!). Sally, Iris och Mimmi.

Jag har blivit rätt fäst vid våra små möss och tycker att de kräver lagom mycket arbetsinsats från mig. Fylla på mat och vatten en gång om dagen och städa buren en gång per vecka. Dessutom är deras livslängd mellan ett och två år. Toppendjur, liksom.

Nu har dock Sally verkat gammal och sliten ett tag och i förrgår började de andra två att liksom jaga iväg henne ur den lilla flocken. Jag läste på lite och insåg att det var ett naturligt beteende som flocken ägnar sig åt. Gamla, skadade och svaga djur jagas iväg för att dö så att flocken inte blir kollektivt svagare.

Så under gårdagen tog upp jag det med min 14-åriga dotter som nog är den största djurvännen jag känner till. Otaliga är de djur som hon har räddat och tagit hand om … Som den djurvän hon är så led hon oerhört för Sallys skull. Jag sa att Sally nog inte mådde så bra av att leva och att hon nog skulle må bättre av att inte finnas längre och att de andra mössen inte var så snälla mot henne och att vi måste tänka på henne … Jag såg hur tårarna steg i hennes ögon men hon var tapper och nickade för Sallys skull.

Det var då jag gjorde bort mig. Så totalt och komplett. Jag sa på mitt karaktäristiska och osentimentala sätt:

-      Men då tar jag och bryter nacken av henne snabbt och lätt så hon slipper lida mer.

Den blicken jag nu fick från min förstfödda vill jag aldrig mer råka ut för. Jag kunde i hennes värld inte sagt någonting som var värre. Jag kunde ha sagt att hon var adopterad från apor, hatad av alla och att jag ville slå ihjäl henne med strömförande elkablar – det hade inte varit värre. Jag insåg mitt enorma misstag i samma ögonblick som mina öron hörde orden och jag sa så snabbt jag bara kunde:

-          Det var ett skämt! Jag bara skämtade. På ett otroligt dumt sätt som jag ångrar. Det var naturligtvis inte allvar.

Jag bannade mig själv tyst, hur i hela fridens namn tänkte jag där? Nä, just, jag tänkte inte …!! Nä, hur kunde jag ens säga så, snyftade hon. Vi måste ju gå till djursjukhuset som ligger en liten bit bort.

Javisst, om du duschar så kan jag gå dit och lösa det hela (och bryta nacken av henne själv, tänkte jag förhoppningsfullt). Nej, hon skulle ju med, naturligtvis. Hon ville se vad som hände. Hon blängde dessutom misstänksamt på mig, inte helt grundlöst.

*suck* Javisst. Hos djursjukhuset gav de Sally en spruta och så somnade hon in. Det tog inte mer än en och en halv minut. För detta betalade jag 450 kronor!! 450 spänn!! Det är ju ett eller två par sommarsandaler. När jag hade kunnat lösa det själv …

Dottern ville ta hem Sally för att göra en begravning på egen hand. Vad bra för då slipper jag i alla fall att betala för kremeringen, tänkte jag.

-      Då begraver jag henne när du duschar (slänger allt i soporna, alltså).

Men nej, hon ville ju *snyft* vara med. Jamen, det är väl klart. Varför inte när vi ändå håller på? Fram med en kartong, fyll med ludd, lägg dit Sally och lite solrosfrön och sedan tejpa ihop alltihop. Nu skulle hon begravas också. Vi har en liten dunge bakom vårt lägenhetshus som det säkert går att gräva i … Gräva! Med vad? Jag har ingen spade eller skyffel eftersom jag bor i lägenhet, mina barn är för stora för att leka med hink och spade så vad skulle jag gräva med? Jag började rafsa runt i mina skåp, lådor och förråd och det allra bästa jag kunde komma fram med var en gammal osthyvel!!

Så, dottern, lådan med musen och jag med osthyvel i högsta hugg gick som ljusskygga individer till dungen för att gräva ner Sally. (jag ville inte bli anklagad för att vara den grannen som hade skapat en lokal filial till Jurtjyrkogården i vårt bostadsområde – eller har jag läst för mycket Stephen King, kanske …?)

Så där stod jag, hukande för att inte få skäll av förbipasserande grannar, och grävde med en osthyvel i marken samtidigt som jag försökte göra det med en viss värdighet med hänsyn till dottern … Vi fick Sally begravd och dottern lade dit en bukett blommor ovanpå. Hon tyckte trots allt att det hade varit fint.

Det kändes surt eftersom jag hade kunnat göra det själv (då hade det inte kostat 450 kronor) och så hade jag kunnat slänga muskroppen i soporna efteråt. Men - vad gör man inte för sina barn?!

Eftersom det har varit så fint väder idag med klarblå himmel och lite småvarma (nåja) vindar så var jag inspirerad nog att köpa ett sådant där jättefint, tjockt magasin med blanka papper och färgfyllda sidor som handlade om planteringar, balkonger och små uterum.

(Jag har en balkong som jag inne i mitt huvud är världsberömd för eftersom den är så otroligt fantastisk. De där fina tidningarna handlar väl egentligen om min balkong, eller ...)

Jag kom hem och gick ut på min tarvliga balkong och blängde anklagande på den för att den inte var lika fin, grön, mysig, blommande, välkomnande och full av väldoftande, frodiga örter av alla de slag som de balkonger som var i tidningen. Tror ni det rörde min dumbalkong i ryggen att jag spände ögonen i den? Nix! Den bara stod där med sin torra, bruna, döda, tråkiga "växtlighet" i de i och för sig fina krukorna, men ack så dött och trist det verkade.

Förra året köpte jag ju perenner för att kunna glida ut på balkongen vid den här årstiden medan den skötte sig själv och förvandlade sig till något som liknar det i tidningen. Perenner, va'? My ass! Inte det minsta. Inte växte det upp minsta lilla skott någonstans. Stendöda var de.

Jag hade också lagt en ganska ansenlig hög med pengar på att investera i vintergröna växter så att det skulle vara sådär fint som det är i tidnin ... (Det var ett jäkla tjat om tidningen - ni förstår vad jag menar)

Vintergröna - Bah! Vinterbruna och torra stämmer bättre.

Jag lämnade den glossiga tidningen lite nonchalant uppslagen (och väldigt menande!) ute på balkongen medan jag hämtade en kopp kaffe. Tror ni balkongen fattade vinken? Icke.

Efter lite bläddrande i tidningen kunde jag läsa att perenner och vintergröna växter ska man gullerulla med för att de ska vilja klara sig. Men vänta? Är inte tanken med perenner att man ska slippa gullerulla och slå in krukan i isolerande materiel (vafa ...?) och placera den ovanpå något så den inte står kallt om fötterna (men dra åt helv...?) och att det liksom bara sköter sig självt?!?

Det enda som kommer upp i en av krukorna är det där som heter Kinesisk Kärleksört men den verkar å andra sidan helt omöjlig att ta kål på. Krukan har aldrig någonsin varit isolerad, stått varmt om fötterna eller ens fått ny jord. Den lilla kärleksörten måste efter sina (ja, hur länge är det nu ...) typ 8 år i samma lilla kruka ha sugit upp sista, lilla unset av något som ens kan påminna om näring för länge sedan, men den kommer minsann upp lika tappert varje år.

Lite mer sånt, tack!

Jag har en kollega på jobbet vars fru är med i ett projekt på ett av Stockholms större sjukhus. Där håller de på med ett forskningsarbete om kvinnor med riklig menstruation. Uppenbarligen har min kollegas fru det.

Vad hon däremot inte har är körkort. Så när hon en gång per månad har sparat sina mensskydd i särskilda behållare och ska forsla dem till sjukhuset så ställer hennes genomsnälle, äkta man upp och kör dessa till sjukhuset åt henne.

Nu för ett litet tag sedan var det dags igen och då började min morbida hjärna formulera bildserier i huvudet: Ser framför mig att min kollega med bilen full av lådor som är fulla av gamla, använda mensskydd (från en kvinna med riklig mens) hamnar i en bilolycka av något slag. Och att polisen kommer? Tänk vilka underliga funderingar de skulle kunna få ...

Det känns som om det i det läget inte spelar någon större roll vad min kollega skulle försöka att förklara sig med. Han skulle nog klassas som ett smärre pervo i vilket fall:

- Jag är på väg till sjukhuset.

- Det är inte blod, det är mens …

- Blodet har inget med olyckan att göra.

- De är inte mina, de är min frus!

- Jag bara kör dem åt henne …

Jag kan bara gissa vad vad polisen skulle tänka om min kollega??!

Idag är en ”sådan där” dag …

Det började med att min 8-åring vaknade med ett tjut – han hade tappat sin lösa tand under natten och den var borta! (Jag undrade försynt igår kväll om vi skulle se ifall det gick att dra ut den eftersom den var riktigt lös – men nej, den skulle sitta kvar tills pappan fick se den dagen efter) Och nu hade den alltså trillat ut och var borta. Ve, fasa och tårar!

Jag lyckades till slut smyga upp en tia i fönsterbrädet och fick 8-åringen att tro att Tandfen hade kommit, hämtat tanden och lämnat en guldpeng istället. Då blev det lite bättre. (Inte för att han tror på Tandfen men för att han fick en peng).

Mitt i den uppståndelsen som pågick så lyckades dessutom 8-åringen att välta ett glas vatten över mina viktiga jobbpapper som jag lagt i organiserade högar på köksbordet  …  Han blev ledsen för olyckan och det var bara att säga att det inte gjorde något (samtidigt som jag förbannade min egen dumhet över att ha lämnat kvar allt på bordet).

Strax efter kommer min 14-åriga dotter in till mig i badrummet med rejält bister uppsyn och upplyser mig om att det inte finns ett enda pålägg i kylskåpet och att hon med andra ord inte har något att äta till frukost.

Nej, det kan inte vara sant! Efter en rusning ut i köket för att dubbelkolla vad som fanns i kylen så kände jag att hon fick lösa det själv med fil, müsli, smoothie eller valfritt annat.

Så, dags att ställa sig i duschen. Ut från duschen, torka av mig – då kommer nästa bakslag. Inte en enda tampong i hela lägenheten! Då gav jag liksom upp. Det var väl det som saknades? Varför inte, liksom …?!

Jag kände att jag längtar till kvällen och en ny dag i det läget. Det är bara att ta sig igenom denna och vänta på nästa …