Vikki

2 februari 2011 14:24

Du har ju rätt!
Här hemma brukar vi klappa Jules stolt på ryggen när hon gått upp ett kilo! Hon sprängde 50-kilosvallen för 2 år sedan, nu väger hon nästan 52! Hon har blivit mobbad för att ha varit anorektiker, vilket hon tog väldigt illa vid sig av. Att hon skulle vara det är ju störtlöjligt "you're all boobs and ass" som jag sa till henne då!

riesling

2 februari 2011 21:50

Hejja!! Och hälsa henne "Bravo!" från mig!

Ewa

2 februari 2011 16:56

Jag håller med dig. De personer som är med i den sortens dokusåpor är väl just dem som har ätit sig hela vägen upp, men de verkar inte skämmas för det. De som har blivit feta till följd av sjukdom eller annat ställer ju inte upp i den sortens program.

Det jag alltid undrar över är hur det går sen? Fixar de att hålla sig till kosten och den extrema träningen när de inte längre får konstant uppmärksamhet?

Tacka vet jag LCHF! Det rockar fett!!

riesling

2 februari 2011 21:54

Eller hur?!
Du har skrivit såna bra saker om LCHF så jag var tvungen att prova på det själv. Har i ett par veckor kört en light-version av det. Inte för att jag behöver gå ner i vikt utan för att jag vill se om de andra fördelarna är så himla bra som "alla" säger. Och ser man på - det är de!! Jag mår bättre, är gladare och jämnare i humöret, håller mig mätt på ett annat sätt genom att jag inte blir däst eller hungrig (lågt blodsocker) fort igen.
Jag håller med dig - LCHF rockar!!!

Sajberlena

2 februari 2011 17:38

Ledsen om jag gör dig besviken - jag bara håller med, hela vägen runt!
Möjligen är jag lite, lite irriterad över applåderna och hurra-ropen jag också, men mer irritation än så kan jag inte uppbringa...

riesling

2 februari 2011 21:54

Där hör jag ... ;-)

Mija

2 februari 2011 20:28

Jag skulle kunna skriva ganska långt svar här, men jag är extremt duktig på att röra till det så jag låter bli. En orsak till att gå upp i vikt sitter mycket i hjärnan, vilket många glömmer. Har en på mitt jobb som är överviktigt, hon kämpar som fan med sin mat och vikt, men lyckas inte. Hon ska däremot få hjälp via sjukvården och anonyma matmissbrukare (eller vad det heter) En del behöver programmera om sig i skallen för att lyckas. Eftersom jag varit fläskig själv, men lyckats gå ner i vikt med Xtravaganza, så vet jag hur svårt det är att ta tag i ett beteende och förändra det. Att sitta och vräka i sig chips m.m och bara låta resåren i brallorna töjas ut, är ganska plågsamt och man v e t hur fel det är, men att ta sig över tröskeln är skitsvårt. (andra har det lättare förstås)

riesling

2 februari 2011 22:16

Aha, jag visste väl att inte alla höll med mig. :-)
Men jag står ändå fast vid att det är enklare än vad många inbillar sig. Jag har ett eget beroende av socker som jag i omgångar har varit tvungen att bryta tvärt. Det är riktig abstinens man får. Men det viktiga är att beslutet kommer inifrån hjärnan. Du kan inte förändra dig om du inte vill det själv inifrån. Klyscha? ja, men jävligt sant.
Jag tror inte att det handlar om att en del har det lättare eller svårare än andra. Jag tror att det handlar om en inre övertygelse.
Det är vad jag tror.

FiloZophie

3 februari 2011 22:38

Ok, här kommer lite ris och lite ros.
Jag håller delvis med, många av oss äter kanske inte direkt fel men vi äter för mycket. Det finns endast en metod som fungerar när det gäller viktminskning och det är den metod jag själv förespråkar nämligen Universalmetoden. Ät mindre, ät rätt och motionera mer!!!! Basta!!!!!
Men sedan finns det självklart en anledning till att man börjar äta för mycket eller i vissa fall för onyttigt och detta måste man ta tag i först INNAN man kan fokusera på viktnedgång.
Tack för mig <3

riesling

4 februari 2011 15:11

Jag håller med dig. Ät rätt och lagom mycket så blir det inget jobbigt med vikten.
Fast sedan är det klart att det ligger mycket i att komma på VARFÖR man äter så dumt som man eventuellt gör. Okunskap? Substitut? Ätstörning? ...

susanna55

4 februari 2011 18:14

LCHF är bästa metoden, njutmodellen verkligen. Eftersom den viktreglerar genom att normalisera vårt hormonsystem är den extra fin. Vet ni att många kvinnor får större bröst av den, trots plattare mage och smalare midja! Det ni! Det är inte en synvilla p.g.a den smalare midjan, utan dom flesta måste öka kupstorlek och minska omkretsstorleken. Kroppen omfördelar sig alltså, blir kvinnligare. Det är för att det här är den naturliga mat vi är avsedda att äta, och då får vi den kropp vi är avsedda att ha, midja, bröst och gullig rumpa i lagom storlek. Dessutom mår man ju sååå mycket bättre, blir piggare, ökar immunförsvaret och får bättre tandhälsa. Obs min egen har det aldrig varit fel på. Celluliterna minskar radikalt på dom flesta också. Kolla gärna i Annika Dahlqvists blogg under Hälsovinster.

riesling

4 februari 2011 23:32

Jösses, anamma!! Haade ingen aning om det ...
Nu ska här ätas kyckling och undvikas snask! Smal midja utan att tuttarna försvinner vore riktigt schysst!!

stina

4 februari 2011 22:49

Tror inte du tänkte på att man kanske inte har ätit sig tjock... utan kanske har fött ett barn???!!!
Är det okej att klappa en på axeln då??

riesling

4 februari 2011 23:16

Om du vill att jag ska ta din kommentar på allvar så behöver du läsa hela mitt inlägg innan du kommenterar. Som du kan läsa så skriver jag att jag inte menar tjock av graviditet.

susanna55

5 februari 2011 11:03

Kan tillägga att PMS försvinner eller blir mycket lindrigare, liksom klimakteriebesvär. Alla typer av tarmproblem bara dunstar! Har haft IBS som fan i alla år, helt borta! Inga kramper i magen, inga gaser eftersom inget jäser längre när allt socker eller sockerbildande är borttaget. Det är helt enkelt inte klokt, man tror inte det är sant efter alla års helvete! Jag blev ganska förstoppad i början, trots det ingen gasbildning, magen tyst och lugn, ingen svullnad heller. Många får bättre blodtryck, eksem försvinner, torr hud blir smidigare, ja det finns en mängd problem som bara smälter. Men det är viktigt att man inte är fettskrämd, utan äter det nyttiga mättade animaliska fettet för där finns det näring, och fett äter fett. Tänk på att för mycket protein omvandlas till kolhydrater, så bara lagom mycket, och är fettremsan på kotletterna och från baconet o.s.v Blodkärlen blir smidigare och risken för infarkter minskar. Migrän kan försvinna. Man har ALLT att vinna på att skippa kolhydraterna, dom tillför bara skit till kroppen som den på sikt blir sjuk av.

riesling

5 februari 2011 12:17

Wow! Jag som redan tror på dieten är nu än mer övertygad. Kan själv märka att min kropp är mindre svullen sedan jag ändrade kost och trodde väl egentligen att jag inbillade mig det för att jag så gärna ville tänka positivt - men det kan vara sant alltså? Att sockret inte jäser i tarmarna och att jag inte sväller? Jag märker ju att min huvudvärk är mycket mera sällan förekommande. Ser fram emot att se hur huden reagerar eftersom den alltid varit extremt torr och jättekänslig.

Sara

15 februari 2012 17:55

Hmm Riesling...men jag tänker...varför denna svartvithet i tänkandet? Mat, och att äta den är i högsta grad emotionellt och absolut inte enbart näringsmässigt betingat. Och som du själv påpekar, det är i barndomen det börjar. Vi förknippar våra föräldrar med trygghet och maten är en direkt avspegling av denna. Till saken hör också att barn är genetiskt programmerade till att föredra fet och söt (kanske rentav salt) mat. Genom tiderna och så än idag, har det varit vanligt att erbjuda mat till barn som tröst - och denna inlärning sitter i, livet igenom. Jag skulle vilja påstå att detta är en gravt bidragande anledning till matberoende i vuxen ålder - själva impulsen är delvis både alltså inlärd och genetisk. Om du till det lägger den stora del av människor i dagens samhälle som känner sig ensamma, deprimerade, ångestfyllda, rädda, pressade och bara allmänt stressade, samtidigt som de lever mitt uppe i ett totalt matöverflöd, i en tillvaro som alltmer stillnar på soffan och bakom dataskärmen, är det kanske inte så KONSTIGT att folk har lagt aningen på hullet under det senaste seklet? Snarare är det kanske konstigt att vi inte är tjockare? Multinationella företag tjänar storkovan på folks ångest och tidpressade livstil, där oförmågan och okunskapen om matlagning och näringsämnen breder ut sig som en löpeld. Deviser och uppmaningar som 'Skärp till dig' och 'Skäms du inte?' (att visa upp dig i TV-rutan...som en kommenterare här så drakoniskt och lättvindigt påpekade....'en genuint SJUK människa skulle naturligtvis aldrig ha mage (pardon the pun) att göra så' missar ju hela komplexiten i problemet fetma. Människor som är feta skall skämmas (vilket de förmodligen redan gör till bristningsgränsen) och skylla sig själva eftersom det hela egentligen är deras fel och det ju är så lätt att bryta ett matberoende - som du själv säger: Har man väl ätit sig tjock så kan man ju bara äta sig smal igen...? Allvarligt? Det är väl den största bedriften någonsin att ta sig ur ett matberoende (precis som vilket beroende som helst, skillnaden är ju dock att mat finns omkring oss konstant...vilket kanske inte heroin gör på samma sätt?)
Det är inte den tekniska aspekten dvs. själva dieten samt att helt enkelt bara äta mindre och rätt som är det svåra. Detta är det ENKLA. Det svåra handlar om att våga stanna kvar i sina känslor. Att våga möta sig själv: att vara just precis så ledsen, besviken, och självhatisk som man faktiskt känner sig - men utan att ta till mat för att döva dessa känslor., vilket ju nästan uteslutande är vad som driver ett beroende i vilken form det än tar sig: just oförmågan att handskas med känslor. Fetma är, i mina ögon (och nej, jag har inte lidit av den själv, men har haft vänner som gjort det - dessutom bor jag i Storbritannien vilket nu räknas som det 'tjockaste landet i Europa', där problemet också, som i USA har en klassmässig aspekt) en andlig sjukdom. Vi lever i ett materiellt överflöd - likväl i ett andligt, spirituellt och emotionellt u-land. Vi stirrar oss blinda på materiella värden, yta och utseende - samtidgit som vi har alltmindre tid över för varandra. Vad som inte förändrats, uppenbarligen, är vår ständiga tendens att döma varandra, att slå pa dem svagare, de som redan ligger. Jag säger inte att vi inte har ett personligt ansvar för våra liv - men vad är det då som är så fel med att berömma och uppmuntra någon som faktiskt tagit detta enorma ansvar (dvs. gått ner i vikt) i sådana fall? Vari består logiken?! Vi tänker för lite, känner för lite. Vi dömer för mycket. Däri ligger hela vårt problem som människor: vår brist på medmänsklighet.

riesling

16 februari 2012 17:58

Oj, det gör mig glad att du kom med ett långt svar på mitt inlägg. :-)
Bra, genomtänkt och mycket vettigt skrivet.
Egentligen tänker vi väldigt lika, du och jag, även om jag kan verka mera provokativ ... ;-) Jag tycker nog i alla fall att det egna ansvaret är väldigt stort och jag vill tro mer om människan än att vi fortfarande - trots all upplysning och kunskap vi har idag på 2000-talet - att vi kan belöna våra barn, och oss själva, med något annat än sötsaker att äta. När vi VET att sådant skapar dåliga vanor. Det är dessutom vettigt att lära sina barn att känna hur känslor känns i kroppen och på sätt lära sig att de inte är farliga istället för att stoppa in en kaka i munnen på dem när de är ledsna. Eget ansvar är superviktigt och att få barn är ett superduperJÄTTEansvar!!