Jag funderar på det här med vänskap.

Kräver vänskap ett visst underhåll? Ja, självklart!

Finns det färdiga regler och lagar – skrivna eller oskrivna – i hur underhållet ska skötas?

Njae … det tycker jag väl egentligen inte, men det är i det läget mina funderingar tar fart.

Finns det exakta intervall som det krävs att höra av sig inom? Olika långa intervall beroende på hur nära vän man är, kanske?

Min egen högst hemmasnickrade teori är att det spelar ingen roll alls. Är man goda vänner så spelar tidsintervallen ingen roll eftersom man tar vid där man slutade sist, bara. I alla fall fungerar det så för mig.

Däremot så tror jag på att riktig vänskap kräver ett visst offer – nämligen utbyten av förtroenden. Håller ni med?

Det finns människor som man umgås med under en period och blir bra vän med, ex. på en arbetsplats, medan man pluggar eller liknande. Sedan när det inte är självklart att träffas regelbundet så spelar det givetvis roll hur mycket man har och har haft gemensamt samt hur mycket man vet om varandra. Men vad är det som gör att en del av dem blir vänner för livet medan andra blir julkortsbekanta? Min alldeles egna teori här är att det måste till utbyte av förtroenden.

Människor som vet mycket om mig är det lätt att höra av sig till trots att det kan ha gått ganska lång tid eftersom jag slipper att förklara mycket bakgrund hela tiden.

Jag har en kompis som jag har känt sedan jag var 19 år. Vi har tågluffat tillsammans, liftat tillsammans, tältat tillsammans på festivaler, festat tillsammans, hållit pannan på varandra medan vi spytt, skrattat oss harmynta tillsammans, gråtit ihop och mycket annat också. Hon har sett mig med en evinnerlig rad pojkvänner, sett mig gifta mig, få barn, skilja mig, träffa en annan, få ett barn till, bli bedragen och knäckt och sedan bli mig själv igen. Jag har sett henne få missfall, sedan få två fantastiska barn, gifta sig, bli änka, renovera färdigt huset själv – vi känner varandra innan- och utantill.

Numera bor vi 50 mil från varandra men det spelar ingen roll. Emellanåt kan det gå flera år mellan vi hörs av men det är bara att fortsätta där vi var innan. Vi bara pratar ikapp oss och ger varandra fortfarande förtroenden. När det verkligen gäller så finns hon där för mig. Då spelar det ingen roll hur lång tid det gått sedan sist. Jag vet att jag alltid kan ringa henne.

Sedan har vi då den supergulliga arbetskamraten jag har som jag har jobbat ihop med i flera år. Vi kommer jättebra överrens och pratar mycket och vi umgås mycket och gör jättemycket tillsammans. Men jag kan inte säga att jag känner henne. Hon berättar inget om sig själv. Henne vågar jag inte säga vad som helst till eftersom jag inte känner henne. Om vi slutar att jobba ihop så är jag rädd att vi till slut bara mejlar varandra vid högtider.

I mina ögon sett så kräver vänskap ett ömsedigt givande av förtroenden och berättande av sina hemliga och innersta funderingar och tankar annars blir det inte rättvist och det finns inget att bygga på. I mitt sätt att se på det så är det så sant, det som Oscar Wilde sagt:

"Jag känner honom så väl att jag inte har pratat med honom på 10 år."

 

Monica

11 april 2011 17:27

Klart man måste vårda vänskapen
precis som med alla relationer i livet =)

http://monda.bloggplatsen.se

riesling

12 april 2011 08:52

Helt klart är det så.

 

monica

11 april 2011 20:12

Väldigt intressant inlägg, för det finns ju så många olika sorters vänskaper, vilket man inte alltid reflekterar över.

http://katt-drottningen.bloggplatsen.se

riesling

12 april 2011 08:53

Vad kul att du tycker så!
Precis så tänker jag. Jag har olika slags vänner som jag umgås på olika sätt med och så undrade jag varför, liksom ...

 

hannasofia

12 april 2011 04:24

Jag tror det beror på att vi aldrig nästan har någon tid över, är alltid så mycket måsten och kraven på oss männsikor blir bara högre och högre. man hinner inte med alla vänner, och det är lätt att glida ifrån varandra när det är mycket runt om. det är alltid tråkigt att gå ifrån nära vänner till bekanta, men att underhålla en vänskap är svårt. sen ändras man ju å otroligt mycket med åren och kanske prioterar annorlunda och växer ifrån varandra.

http://hannasofia.bloggplatsen.se

riesling

12 april 2011 08:59

Precis.
I olika faser så umgås man med olika slags människor som kan tillfredsställa olika slags behov. Ex. när mina barn var små så var det mycket småbarnsföräldrar som var mitt umgänge för vi hade samma slags liv. Nu när mina barn är större och umgås med sina egna kompisar så har det glidit över till människor som har liknande intressen som jag och som jag kan träna med, gå på vinprovning med osv

 

Budda

12 april 2011 09:21

Intressant... jag gillade ditt uttryck ´julkortsbekant´.

Fin vårlig färg i din blogg.

http://www.budda.bloggplatsen.se

riesling

12 april 2011 10:25

Tack så mycket!

 

Brianna

15 maj 2011 18:59

Du skriver så underhållande inlägg! :) Håller dessutom helt med dej. För att få en djupare vänskap krävs det att man tar dom där förtroendestegen tillsammans. Annars stannar man ju bara där som, så som du beskriver det: julkortsbekanta.

http://chilipralin.bloggplatsen.se

riesling

15 maj 2011 19:08

Tack så jättemycket!
Vad kul att du håller med mig, också. :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.   Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

  Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

  Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.   Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

  Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.   Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

  Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??   Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...