Jösses, här finns det många att välja mellan …

Det finns många ögonblick i mitt liv som jag minns med värme, fasa, glädje, skräck eller förundran men jag väljer ett där jag blev så totalt genomförvånad så att jag inte hämtade mig på flera timmar.

För fyra år sedan fyllde jag 40 år. Efter att ha haft ett ganska stökigt år med separation, försoning och separation igen, mängder med lögner och försäljning av hus och köp av ny bostad så kändes det inte aktuellt med någon stor fest. Mådde inte på det sättet i livet att jag ville ha någon fest för att kunna kräva att få stå i centrum av allas uppmärksamhet, så det kändes lite skönt att få lov att skylla på andra faktorer …

Det slumpade sig dessutom på så sätt att min födelsedag var på en fredag och just den fredagen var det julfest med jobbet. Det är minsann inte många som har arbetsplatser där det organiseras julfest för en anställd som fyller år …!! Så jag passade på att gå på julfesten med jobbet och kände att jag hade lite fest på min födelsedag. Det var några där som visste att jag fyllde och jag blev bjuden på vin i baren och hade trevligt hela kvällen.

En av mina bästa kompisar hade några veckor innan frågat hur jag tänkte mig helgen när jag fyllde 40.

- Njae, du vet hur det är, jag vill inte riktigt fira … svarade jag.

Hon undrade om jag inte ville komma hem till henne på lördag kväll?

- Nja, sa jag, jag kommer att vara lite bakis och vill ju egentligen inte firas …

- Men herregud, jag kan väl få bjuda dig på middag?! sa min kompis.

- Jaa … jag måste ju äta i och för sig, så … ok, svarade jag.

Satt hela lördagen med den 4-åriga sonen och kollade när den 10-åriga dottern hade fotbollscup och sedan åkte vi hem för att göra oss i ordning.

Vi kom hem till min kompis och hennes familj och lite nervöst hoppades jag att hon inte hade hittat på något. Jag fick ett litet paket med ett armband och blev nerföst i soffan med ett glas vin och kände: Åh, vad skönt, det att det inte var något stort arrangemang!

Jag satt där i lugn och ro och hörde på avstånd en liten sång: Ja, må hon leva … Nä, men vad lustigt, tänkte jag, min kompis har en granne som också fyller år …

Nä, men vad nära det låter … Jaja, det måste vara något av barnen som har öppnat dörren av någon anledning …” Och så sippade jag lite till på vinet.

Oj, vad de sjunger, hörde jag. Så lustigt …

Då stack min kompis in huvudet i vardagsrummet och uppmanade mig med lite irriterad stämma:

- Men kom då!!

Helt förvirrad följde jag efter ut i hallen. Och där stod de allihop.

Vänner och grannar.

Och sjöng.

För mig!!!

När de hade sjungit färdigt och hurrat fyra gånger så undrade jag sådär riktigt intelligent:

- Men hur visste ni att jag var här??!!?? 

Jag visste ju inte ens själv att jag skulle vara där, liksom … Men jag möttes bara av ett gapskrattt. Fast jag tyckte verkligen att det var konstigt!

Sedan kom nästa oroliga fundering: Menmenmen! Min kompis skulle bjuda mig på middag och hur går det nu? Kommer maten att räcka till alla?? Hur blir det nu?? Jag tog henne åt sidan och undrade lite försiktigt om jag borde åka och handla lite för att det skulle bli mat till alla.

Hon bara fnös åt mig och sa att det faktiskt var planerat och hon visste exakt hur många som skulle komma …

Jag fattade ingenting ...!!

Det tog ett par timmar och flera glas vin - med tillhörande välplanerade och ytterst välsmakande smörgåstårta - för mig att inse faktum: Mina vänner hade blålurat mig!! Och jag anande i n g e n t i n g ...!!

Jag hade sååå fantastiskt trevligt hela kvällen och den sista gästen gick strax innan fyra på morgonen …

Ni behöver inte skrolla neråt eftersom #6 faktiskt inte har publicerats. Ni har inte missat den, den är inte med.

Åter till #7 – Your best friend

Fiktiv eller verklig?

Bara en?

Under vilken tid I mitt liv?

Jag berättar om Ullis. Ni får själva bestämma om ni tror det är sant eller inte …

Jag träffade henne när jag var kring 20 år. Det var hon med. Vi var varandras motsatser till det yttre. Just på grund av det så tog det ett tag innan vi började prata med varandra. Vi jobbade tillsammans och hade vi inte gjort det så hade vi aldrig, aldrig lärt känna varandra.

En dag kom hon och frågade mig om jag ville gå ut med henne och hennes kompisar. Nya människor är oftast kul och jag visste ju att hon var en blond, smal, populär innetjej medan jag själv hade punkiga kläder, kolsvart, färgat hår, var allmänt obstinat, vegetarian och gärna käftade mot folk, men jag tänkte att: Vafan, liksom …

Alltnog, jag tänkte att det var snällt av henne att fråga mig så jag gick med. Den kvällen var supertrevlig och vi blev vänner direkt. Superdupervänner!!

Det visade sig att vi var fruktansvärt lika på insidan och tyckte samma saker. Vi hade samma värderingar, samma tankar om livet och total förståelse för varandras nyfikenhet på livet eftersom vi var nyfikna på exakt samma sätt!!

Det var början på en fantastisk vänskap och ett totalt förtroende för varandra. Vi delade allt med varandra. Allt! Jag menar verkligen, riktigt a l l t !!! Det finns inget under den perioden i livet vi inte vet om varandra.

Vi hade varsin lägenhet, hon hade en son som var 2 år när vi började umgås. Hon hade det riktigt knapert med pengar och gick med viss regelbundenhet till pantbanken för att få lite extra pengar. Jag hade bara mig själv att tänka på. Vi sov över hos varandra nu och då. Vi pratade med varandra i telefonen varenda, jäkla dag under flera timmar. Förutom att vi jobbade ihop.

Vi utvecklade ett eget sätt att prata med varandra på jobbet så att vi fick sagt så mycket som möjligt under så kort tid det bara gick när vi möttes på jobbet! En av våra arbetskamrater undrade vid ett tillfälle vad vi pratade för språk …

Vi var ute på krogen så ofta vi kunde och hade råd och vi blev ganska självsäkra efter ett tag. Vi brukade komma till ställena, skanna av de killar som var där och bestämma oss för varsin. Som vi sedan gick hem med …

Och så ringde vi nästa dag och berättade allt. (Tänk på att detta var lååångt innan mobilernas tid.)

Vår vänskap dog långsamt ut när jag flyttade 50 mil men jag tänker på henne väldigt ofta och numera hörs vi kanske en gång vartannat år.

Jag fick ju en jättejätterolig kommentar på festen i lördags som jag vill dela med mig av ...

Eftersom jag hade temafest så hade jag klätt mig efter mina egna regler. Det var 20-talet som gällde. Jag hade en svarthårig peruk som hade någon slags korthårig page-klippning, en svart paljettbeströdd och myyycket kort klänning, lååånga pärlhalsband, svarta strumpbyxor och höga, svarta skor.

En av mina bästa vänner - jag har känt honom i mer än 10 år - kom och sken upp när han fick se mig. Han sträckte ut armarna och kom emot mig med ett leende över hela ansiktet samtidigt som han ropade ut med stor kärlek i rösten: "Men, Riesling, du ser ut som en riktig slampa!!!"

I lördags hade jag födelsedagsfirande för mig själv. Jag som aldrig, aldrig firar mina födelsedagar! (Eller andra tvingande helger heller, för den delen …) Min mamma trodde in i det sista att jag hade dolt något för henne. Hon ringde och frågade igen och igen varför jag skulle ha födelsedagsfest? Vad var det som var så speciellt med min 44-års dag? Vad var det som skulle firas? Egentligen? (Jag tror att hon trodde att jag skulle ha förlovning eller bröllop eller något …)

Jag har varit på en massa roliga fester de senaste åren och insett att jag när jag fyllde 40 bara var arg och sur på allt i hela världen eftersom jag höll på att separera då. Vi sålde huset och jag köpte lägenhet och allt dumt i hela världen var bara mitt fel, fick jag noga förklarat för mig. Det var en jobbig tid och jag ville då verkligen INTE fira min 40-års dag mitt upp i all det!

Men så i år kände jag att jag också ville ha fest!! Så då hade jag det!

Dessutom har jag i hela mitt liv velat ha en 20-tals fest! Det decenniet var så coolt! Kläderna var magiska – alla kvinnor var väldigt kvinnliga och männen väldigt manliga. Det var förbudstid och dekadens, charleston och maffia, kvinnorna släpptes lösa ur korsetterna, det var skratt och det glada livet, limbo och cigarettmunstycken, champagne och Karl Gerhard etc. etc. etc. ...

Så jag hade alltså temafest: 20-talet!

Jäklar, vad lyckat det blev!!!

Alla – verkligen ALLA – hade ansträngt sig och klätt sig tidsenligt och fixat till sig och var så himla jättefina!! Jag gick bara omkring och mös … (myste …?!)

Eller; jag drack vin, åt mat, dansade, pratade, skrattade och hade en toppenkväll!!!

Det enda som var lite trist var att inte riktigt alla som hade fått en inbjudan kunde komma. Ni vet vilka ni är …

Jag lägger ut lite bilder så ni kan se. Kanske bli avundsjuka och/eller inspirerade.

Detta är ett svårt ämne för mig. Jag är inte säker på att jag tror på kärlek. Jag är inte säker på att jag vet vad det är?

Det kan nog vara så många olika saker, jag misstänker till exempel att det jag känner för mina barn är kärlek.

Jag vill att det ska gå bra för dem, jag vill inte att någon ska göra dem illa, jag vill att de ska må bra, hålla sig friska, träffa snälla och goda människor i livet. Om någon skadar mina barn så skulle jag nog kunna göra lite av varje mot den människan beroende på vad den har gjort. Jag känner att jag kan bli en björnhona gentemot mina barn och den som ev. hotar dem, om det behövs!

Jag kan ofta bli förälskad i människor! Kan det vara en slags kärlek? Könet spelar ingen roll. Inte heller ålder eller något sånt. Jag blir förälskad i någon som är full av energi! Som ger mig nya intryck och som får mig att må bra. En som får mig att skratta mycket och som kan göra mig förvånad och som vågar säga emot mig och som utmanar mig. En sån som jag pratar mycket om och med och som jag gärna skulle vilja ta med mig hem i fickan på kvällarna. En sån som jag skulle vilja ha i en byrålåda hemma, helt enkelt! Kan det vara kärlek?

Vad gäller ”vuxenkärlek” så vet jag inte vad jag skulle definiera den som? En attraktion? Någon man blir attraherad av, ser upp till på något sätt, någon man vill vara nära ofta eftersom man får energi? Måste det ha med intim kärlek att göra? Jag själv skulle svara nej på den frågan. Kanske är det samma sak som trygghet? Ja, jag vet inte …

Intim kärlek har – i mina ögon sett – inte så mycket med Kärlek att göra. Det är mer attraktion, god lukt och ett tilltalande utseende som gäller då.

Sedan är det väl så att det med intimitet kommer ett visst förtroende och ofta en förälskelse och ett givande och tagande av energi? Vilket gör att det är viktigt med intimitet mellan par?

Men Kärlek?

Ja, jag tycker det är svårt …

Ja, idag var då en dag som inte passade för detta ämne …!

Eftersom jag ska ha födelsedagsfest ikväll – jag fyllde år för tre dagar sedan – så är detta en sån där dag när jag förbereder allt. Kokar, bakar, steker, lagar. Åker och handlar och svettas. Tar en kaffe och svär över att det saknas grejer. Åker till affären igen. Ja, ni har temat klart för er och förstår …?

 Jag har idag druckit X (valfri, ganska hög siffra) koppar kaffe. Till frukost smällt i mig en smoothie, ett kokt ägg och en macka med leverpastej (så att jag står mig hela dagen).

Efter det har jag slickat på chokladsmet till chokladtårtan, smakat av både hummus och örtsås, ätit två oliver medan jag hällde upp dem, smakat av min marinad till köttet, ätit en klutt deg när jag gjorde foccaccia, ätit två pepparkakor, en strimla paprika, en bit tomat, en bit ost och två olika sorters chips samt nötter.

Ikväll kommer det att bli en försvarlig mängd med vin och troligen några enstaka, fantasifulla drinkar när buffén med marinerad fläskfilé, kallskuren chark, couscous-sallad, pastasallad, dessertostar med kex, chokladtårta med chokladgrädde och alla nötter och chips är slut …

Mina föräldrar, ja. De är ganska olika mig – eller om det nu är jag som är olik dem. Så jag har flyttat 50 mil från dem för att det ska vara långt emellan så vi inte kan umgås jämnt eftersom jag inte skulle klara det.

Min mamma sa vid något tillfälle när jag i tonåren höll på som allra värst och experimenterade med min personlighet: ”Ja, jag tror att du är lite mer bohem än jag …”

Hon är den traditionella äkta frun som låter sin man sköta ekonomin, som gör hemlagad mat varje dag och som har olika slags gardiner för varje säsong och/eller högtid. Hon gillar att handarbeta och inreder så plottrigt så jag blir nervös när jag är där eftersom synintrycken är överväldigande. Hon har nog inte förnyat sina recept eller tagit in nya kryddor eller impulser till köket under de senaste trettioåttaochtrekvarts åren. Varför ändra ett vinnande koncept, liksom. Hennes man (min pappa) äter ju och kräver ingen förändring så då måste det ju vara bra?

Min pappa och jag är nog lika på helt fel sätt för att kunna komma överrens på riktigt. Vi är båda två envisa som skära grisar och gillar att argumentera. Om ni frågar mig så har han bara dumargument och låter sig aldrig ha fel – även när jag överbevisar honom. (Vilket är ett drag jag har svårt för hos andra) Så då blir jag dumenvis tillbaka. Och nä, det är inte moget på något som helst sätt! Men visst blir man ett barn mot sina föräldrar i en konflikt, hur gammal man än är?

Min pappa har alltid hävdat att han har chans att fostra sina barn fram till den dag de fyller 18 år men att de sedan får lov att stå sitt kast själva. Så sedan dess har han inte med ett enda ord försökt att påverka mig i någon som helst riktning. Men han är mästare i tunga suckar …

Vi – mina föräldrar och jag – har aldrig haft samma slags intressen, smak i kläder, inredning eller prylar eller något annat alls som jag kan komma på. Så det där med att ge julklappar har alltid varit en ständig utmaning från båda håll …

Men de har aldrig någonsin försökt att hindra mig i att vara mig. De har bara aldrig förstått det. Så de har aldrig kunnat stötta heller.

Dags för inslag nummer två i min månadskalender av förbokade inlägg ...

Den allra, allra första kärleken hette Patrik och var 6 år och gick i min lekisgrupp när även jag var 6 år. Han var mycket attraktiv med sitt rufsiga hår och det var alltid fart och fläkt kring honom. Jag lärde mig knyta rosetter för hans skull! Eftersom han inte kunde det så fick alltså jag knyta hans skor varje dag …

Det var han som utmanade mig i att äta klister för även om det var äckligt så ville jag göra som han gjorde. (Redan då kunde jag inte släppa när någon sa: ”Inte vågar du …?!?”) Det var han som fick mig att brodera en kudde eftersom han gjorde det. Jag är inte någon feminin rackare som håller på med ”kvinnliga” aktiviteter såsom att brodera kuddar i vanliga fall men när han satt i sydde korsstygn på en kudde så ville jag också göra det så jag fick lov att sitta bredvid honom …

Mitt i terminen flyttade han och jag har ingen aning om vart eller vem han är idag. Någon som känner igen sig på beskrivningen?