Jag satt och diskuterade häromkvällen med en kompis om hur olämpligt barn kan uttrycka sig utan att de vet om det, och då kom jag att tänka på följande lilla historia som jag hade glömt bort under några år:

En kvinna som jag bodde granne med för några år sedan har en bror. När brodern gick och utbildade sig till psykolog i sin ungdom så jobbade han extra som väktare i ett fängelse på nätterna. Inget konstigt alls med det, han ville ha lite mer kosing att ha kul för, liksom.

Han var (är väl fortfarande. gissar jag ...) en politiskt korrekt kille som är jämlik och strävar efter mjuka värden i livet.

För att hålla sig vaken om nätterna så satt han och stickade. Det blev bland annat en tröja till syskonbarnet i julklapp. Han hittade på eget mönster till tröjan och kämpade på med tröjan rätt länge.

När syskonbarnet (min grannes barn) kom till dagis efter jul med sin nya tröja och blev beundrad för den så berättade han med mycket stolthet, eftersom han beundrade sin morbror oerhört:

- Den har min morbror gjort i fängelset!

Jag har hittat en ny blogg som jag gillar skarpt. Denna fantastiska kvinna borde det finnas fler av!

http://ladydahmer.blogg.se/

Hon är feminist på sättet som jag gillar; hon gör och agerar istället för att predika och försöka omvända människor i teorin och hon skriver i omgångar (bland många andra väldigt bra saker!) lite grand om kläder till barn, genus och att det inte är självklart att klä små flickor i rosa tyllklänningar eller små pojkar i mörkblå snickarbyxor (är det ett tillräckligt stereotypt exempel?). Mycket bra skriver hon!

Detta inspirerade mig så här kommer mina högst egna erfarenheter.

Jag har två barn, en flicka som är 14 år och en pojke som är 8 år. När jag fick mitt första barn var jag nästan 30 år och hade ett förflutet som punkare och svartrockare så jag letade efter svarta barnkläder – vilket var helt omöjligt att hitta för 14/15 år sedan!! Jag förstod ju att bebisen skulle skita ganska rejält i vad den hade för färg på kläderna så länge som de var varma, mjuka, rena och vältvättade. Själv ville jag definitivt inte ha en bebis som såg ut som den var klippt ur en klädkatalog, jag ville ju ha en cool bebis … Men det fanns bara rara, puttinuttiga kläder i rosa/rött/lila eller grönt/blått/brunt. Jag kände mig helt förtvivlad eftersom jag absolut INTE ville sätta flick- respektive pojkkläder på bebisen.

Så helt sonika köpte jag ganska neutrala kläder i gult, grönt, brunt, rött men jag undvek rosa och blått. Dessutom undvek jag stenhårt klänningar, rosetter och dylikt. Det funkade bra i flera år, dottern protesterade inte så länge hon var varm och kunde röra sig obehindrat.

Dottern gick (naturligtvis eftersom jag behöver inkomst) på dagis och blev glatt påklädd det jag tog fram till henne. När hon blev någonstans kring tre så hände något. Det känns (och som jag kommer ihåg det så kändes det likadant då) som om det hände över en natt. Plötsligt kunde hon inte ha något annat än rosa och lila på sig. Alla kläder var tvungna att ha rosetter alternativt spetsar. Nu snackar vi ALLA kläder! Tröjor, byxor, strumpor, ja, ända in till trosorna. Det där med klänningar var dock inget för henne. Hon använde gärna ”jamasch” dvs. en långärmad tröja och trikåbyxor som var bekvämt att leka i, men det var viktigt med att de var rosa eller lila samt hade rosetter eller spetsar.

Nu snackar vi ett e n v i s t barn. Det var konflikter som hette duga på den tiden! (Alla ni som har eller har haft ett barn i utveckling vet jag pratar om …) Jag lärde mig snart att det gick snabbare att låta henne klä sig som hon ville än att släpa henne skrikande, tokgråtande och sparkande – fortfarande i sin sovklädsel – till dagis och att hon blev ett gladare barn om hon var lugn nog att kunna äta frukost på morgonen. Så det var bara att till slut resignera … Jag ville ju inte tvinga henne till något som stred mot hennes eget inre heller, även om jag fick stå över min egen syn på det där med flickiga kläder … Jag lät henne tycka till om sig själv, hon blev ett nöjt barn och naturligtvis så gick den perioden över. Laura Ashley klev ut ur mitt barn …

Sedan kom sonen sex år senare. Han hade mycket av de neutrala kläder som bebisdottern hade när hon var ny och sedan när han blev några år gammal så följde ju en hop med rosa/lila kläder. Jag tog på honom en del sådant för att minsann visa för mig själv att jag var (rätt så) fördomsfri. Men även han gick igenom en period när han inte ville ha vilka kläder som helst. De fick inte var röda eller allt för ljust gröna eller gula och självklart INTE rosa/lila på sig. ”Det var ju tjejkläder!” Han ville bara ha mörkblå, mörkgröna eller bruna kläder eftersom han tyckte att de var finast. Vis av min erfarenhet från barn nummer 1 så lät jag honom hållas ganska så direkt och även den perioden gick över.

 Vi hade dessutom en liten stad av dockor eftersom dottern var en riktig dockmamma. (Hon kallades för ”Dockornas Moder Theresa” på dagis eftersom hon tog hand om alla dockor och mjukdjur och bäddade och matade och gullade med dem. Gud nåde det barn som helt slarvigt lade ifrån sig en docka på golvet! Då blev dottern helt galen! Vilket jag för övrigt undrar över eftersom jag själv inte har en enda dockgen i mig …) Sonen struntade fullständigt i att odla sina vårdande sidor och lade dockorna ner på golvet, puttade dem fram och tillbaka samtidigt som han brummade. Detta gjorde han i samband med att han lärde sig sitta själv. Han lärde sig säga b-b-b-b-iiiil före han sa pa-pa … (Han sa dock ma-ma allra först!) Han hade ett helt zoo av mjukdjur, en hel liten stad av dockor, ett mindre bibliotek av böcker och dessutom högvis med ”pedagogiska” leksaker som jag så politiskt korrekt hade köpt på bra leksaksaffärer. Allt detta var värt absolut NOLL OCH INTET för min son som endast hade ögon för bilar … Denna jäkla unge. Nu blev jag tvungen att köpa bilar och bussar och traktorer och annat pojkigt – jag som skulle vara så himla könsneutral! Fan …

Det som jag försöker skriva med väldigt många ord är att det inte alltid går att bestämma över barn. Jag gjorde mitt bästa men de valde varsin period med riktigt könsstereotypa kläder och leksaker ändå. Fast jag ville ge dem båda två alla slags möjligheter. Det är väl klart att de påverkas av sin omvärld och kamrater och dagis och mor- och farföräldrar och annat löst folk som finns runtomkring. Men jag tror ändå att det är viktigt att ge sitt barn möjligheter till att växa in i sina egna val och sedan stötta barnen i det som de är. Klart slut.

Jag har jobbat mycket med både dryckeskunskap och vinförsäljning i mina dagar. Många är de vinprovningar jag både har deltagit i och även hållit själv.

Vid ett tillfälle följde min förstfödda – då tre år – med på en champagneprovning när jag inte hade barnvakt. Hon fick saft och en lussebulle medan jag provade igenom ett tiotal champagner inför nyårsförsäljningen. Det var inget konstigt med det.

Dagen efter frågade dagispersonalen vad jag jobbade med? Egentligen?

Mitt barn hade nämligen trumpetat ut - utan att dölja stoltheten i sin lilla stämma - när de åt lunch:

- Min mamma dricker vin på jobbet!

Min 8-åriga som kom till mig sent i våras och undrade lite över de där Gud och Jesus. Jag antar att de hade pratat lite om det i skolan. Han frågade mig rakt på:

- Tror vi på Gud, mamma?

Nu gör ju inte jag det, även om jag tycker att bibeln är väldigt spännande bok, så jag försökte förklara så ärligt jag kunde att nä, jag tror inte på Gud och Jesus. Men det finns många som gör det. Det är upp till var och en att tycka och tro vad de själva vill.

En del tror på Gud men inte på Jesus. En del tror på båda två. En del tror att det är ett stort hittepå alltihop, andra vet inte riktigt vad de ska tro och så finns det andra människor som tror på andra gudar som heter exempelvis Allah, Vishnu eller Shiva.

Jag lade till att i denna fråga måste nog vara och en bestämma själv vad man vill tro och det finns inget som är rätt eller fel eftersom det är lika rätt alltihop. Det handlar ju om att tycka och tro något.

Min son lyssnade noga och tänkte efter en stund innan han sa:

- Jaha, så då vet man inte om de finns eller inte, då. Då kan man kanske säga att de är lite som Spindelmannen?

Jag har en god vän som är gift med en fransman. De bor här i Sverige, har bott här i snart 15 år och har hus, tre barn och ett liv här. I och med att min kompis är gift med en fransman så har det där med invandrare aldrig varit något som diskuteras på ett negativt sätt hemma hos dem. De och deras tre tjejer, Tripp, Trapp och Trull har det som vilken familj som helst med blandad bakgrund. Tjejerna har hemspråkundervisning i skolan (franska) och spenderar ibland veckor och/eller halva sommarlov i de franska alperna hos sina farföräldrar och andra lösa släktingar. (Lyckostar!)

Nu är det ju även så att deras barn (små, näpna franskättlingar) är som vilka barn som helst och ger sina föräldrar huvudvärk och frustration ibland. Jag kommer ihåg när mellantjejen, Trapp, var liderligt arg på sin pappa över något vid ett tillfälle. Hon kan ha varit ca fem år och när han sa ”Nej!” till-vad-det-nu-var-för-något och hon blev jättejättearg! Hennes pappa var så dum. Så dum! Han var den dummaste pappan i hela världen! Det fanns ingen annan som hade en sådan dum pappa. Jättedum, var vad han var! Hon stormade ut ur köket och försvann ett ögonblick. Sedan kom hon tillbaka och ställde sig i dörröppningen och glodde på sin pappa en stund. Hon försökte verkligen förstå logiken i att hennes pappa var så otroligt dum och hon frågade med allvarlig ton i rösten:

- Är det för att du är från ett annat land som du är så dum …?

(Både mamman och jag var tjöt av skratt och blev tvungna att lämna köket medan vi torkade våra skrattårar …)

En kompis ringde mig igår och beklagade sig över att barn är så omdömeslösa och opålitliga. (Ja, det var med humor och värme) Hon har en dotter som är två och ett halvt år. Denna tjej har under våren varit lite förkyld, fått influensa, haft öroninflammation och varit dålig i omgångar.

Nu fick hon för några dagar sedan feber igen, och ganska hög sådan. Det gick inte att dämpa den så min kompis åkte in till akuten med sin dotter och där gav de henne stolpiller med något slags febernedsättande (alvedon?) och så blev hon kvar några timmar för observation. Åkte sedan hem och blev bra.

Så långt är allt gott och väl.

Men.

Nu ringde min kompis mig igår med tydlig frustrationen och sa:

-          Jag kan inte skicka henne till dagis! Hon går runt och säger att hon inte vill ha en pinne i rumpan och så menar hon det där stolpillret hon fick. Men det vet de ju inte på dagis …!! Jag kan inte lämna min dotter där när hon säger såna saker! Vad ska de tro?!?

Det är minsann inte alltid så himla lätt att vara barn och växa upp innan man kan ta till sig allting. Det måste tidvis vara riktigt skrämmande!

Ett exempel jag har från min egen son är att han när han var några år gammal så vägrade han totalt att äta falukorv. Han påstod nämligen att han verkligen inte gillade det! Annan korv var aldrig några problem och inte heller om falukorvsrätten hette något, ex. "Stroganoff", så jag insåg aldrig logiken. Det var bara att gilla läget, liksom.

Ända tills jag hörde honom extra tydligt vid ett tillfälle: ”Jag gillar inte ’farlikorv’!” Då fattade jag. Han hade hört fel och vågade inte äta ’farlikorv’. Jag förklarade för honom och det visade sig att han ju gillade falukorv och vi har aldrig haft några problem med detta sedan dess …

Vid ett annat tillfälle när han var typ fyra år gammal så frågade han mig en dag på sommaren: ”Mamma, ska du vara vuxenfota?”

Vuxenfota?!?

Jag fattade ingenting så jag frågade vad han menade. Ja, tänkte han, eftersom han själv skulle vara bar(n)fota …

Det nyår som var sist så hade jag ett nyårslöfte som löd:

"Jag ska bli ekonomisk. Jag ska under 2010 baka allt mitt bröd själv. Det är både godare och nyttigare, samt billigare."

Detta har jag hållit fast vid (klapp på axeln). Jag har bakat allt matbröd sedan dess. Jag har experimenterat med mjölsorter, jäsningstider, ingredienser såsom potatis, nötter, morötter. Jag har gjort limpor, styckbröd, tekakor, baguetter - även hjärtformade brödbitar! Jag har gjort mörkt bröd, ljust bröd, bröd både med och utan fiber. You name it - jag har troligen provat det ...!

Mina barn har med stor förtjusning ätit och mumsat och berömt mig!

Nu har vi kommit till mitten av Maj och i går kväll bakade jag nytt bröd till halv tolv på natten. (Det var rågbröd med rivna morötter i.)

I morse kom mina barn upp och tittade med ledsna ögon på mina bröd

- Mamma, kan du inte köpa bröd nån gång?!? Varför måste du baka allt bröd?? Det är inte gott! Kan du inte köpa bröd ...?

Hur är det talesättet går?

"Gräset är alltid grönare på andra sidan" ...