Min 14-åriga dotter – som de senaste åren har skämts oupphörligt och obegränsat mycket för mig – satt och pratade lite med mig i helgen. Jag som annars brukar få höra hur pinsam jag är (jag har även fått höra att jag inte ens behöver göra något för att vara pinsam) fick höra något som jag tolkade som ett positivt omdöme. Det blir nog inte bättre från en 14-åring, än det jag hörde.

Det var en hyfsat lång monolog om hur tjejerna i klassen var. Som avslutning kom något i stil med:

” Men vet du, F.s mamma tror att hon är sådär ungdomlig. Hon har hårförlängningar å går å gör naglarna (här kom en liten grimas …) å hon har korta kjolar på sig å hon tycker att hon är så ung! Hon är verkligen pinsam å det verkar inte som om F bryr sig om det men alla andra i klassen tycker att hennes mamma är sååå pinsam.”

”Ok, är hennes mamma lika pinsam som jag, alltså?” undrade jag lite roat.

”Mäh! Hennes mamma är ju ännu pinsammare, ju. Du är inte så ungdomlig och pinsam utan mer gammal som en mamma. Du är inte sådär ung eller tjock eller nåt sånt. Du är en typisk mamma, liksom. Du är bara vanligt pinsam …”

Instinktivt kände jag att det nog var det bästa beröm jag kunde få – och kommer att få de närmaste åren – av henne.

Jag har en väninna som har tre barn, där hennes mittenbarn och mitt yngsta barn är lika gamla. Nu är det så att hennes mellanbarn – som jag har känt så länge hon lever – är en väldigt kaxig, egensinnig, superhärlig och mycket envis liten dam. Hon har alltid tyckt att hennes egna idéer är de bästa, liksom …

När hon var några år gammal och höll på att lära sig prata så hade hon svårt för att säga bokstaven F, det blev ett S istället. Hon kallade sin syster för Josesin istället för Josefin osv. Vid ett tillfälle när de var hos sin farmor på landet så skulle denna lilla karaktärsfasta tjej gå ut och hälsa på såren.

-          Nej, det heter fåren. F-f-fåren. Säg f-f-får?

-          S-s-sår …

-          Nej. Kan du säga f-f-fåren?

Det gick tydligt att se att hon blev irriterad på tjatet och hon var tyst en liten stund:

-          Jag kan säga lamm! sa hon bestämt och gick ut.

Vid ett annat tillfälle så bad hon att få gå med till assären.

-          Det heter affären. Kan du säga af-f-f-fären?

Hon stirrade sin mamma i ögonen ett ögonblick och sa sedan med eftertryck:

-          Jag kan säga Konsum.

Jag känner mig rätt så övertygad om att ingen kommer att kunna bossa hur som helst över denna fantastiska tjej.

Jag har en son på sju år som är väldigt fascinerad av sitt TV-spel, Lego Star-Wars.

Han brukar berätta för mig att han hittar nya banor, hur mycket pengar han har samlat in, vilka nya personer han har ”låst upp” osv. På äkta mamma-manér så lyssnar jag sådär lite halvintresserat när han mal på om detta.

För ett par dagar sedan kom han på nytt till mig och berättade vad som hänt sedan sist i spelet.

-          Blabla … och så har jag låst upp två nya figurer också.

-          Jaha, vilka då?

-          Jo, jag har låst upp Chewbacca och … och … vad hette han nu igen? Chewbacca och … och …

Eftersom jag är ett Star Wars-fan så tänkte jag genast att det kanske är parhästarna Chewbacca och Han Solo (Harrison Ford när han var ung och stilig!) han pratar om så jag frågade:

-          Hette den som du låste upp Han Solo?

-          Just det! Hans-Olof var det ju!

-          Varför skrattar du så, mamma?

-          För att du är så himla duktig, gubben, frustade jag fram mellan skratten som ekade mellan väggarna hemma …