Asså, herre gud! Nu kom det ytterligare en annan slags svar. Du kan fråga vilken som helst av mina vänner eller bekanta så kommer du att få svaret att jag inte är speciellt pryd eller sedesam. Men de svar som kom nu fick mig att rodna och tappa hakan. Jag har kollat, dubbelkollat och kollat ytterligare fler gånger, men det var inte någon konstig Playboy-sida jag var inne på. Det var en helt vanlig sida på nätet för människor som sökte en vän eller livspartner. Fortfarande samma sida som gossarna med fotbollsemblemen. Jag vill bara vara extremt tydlig med det!

Det var bland andra svar från signaturen ”25 centimeter”. Jag fattade inte den från början. Men när jag läste vad han ville så blev det pinsamt tydligt … Jag slängde svaret fort som tusan.

Jag fick svar från en pilot från Helsingborg (själv bor jag i Stockholm) som ville träffa mig när han hade flygningar till Stockholm. Det skulle passa honom att träffa mig under några timmar på sitt hotellrum, typ. Nej, det tror jag inte är något för mig.

Det var svar från en man som ville bli min ”TV-reparatör”. Kunde han komma och hälsa på mig? Han kunde låtsas att laga min TV och jag kunde låtsas vara en olydig hemmafru … Eh, va?!? Nä!! Absolut inte! Vi känner inte varandra. Han skrev till och med att han kunde ge mig sitt telefonnummer som jag kunde ge till någon jag litade på och så var det ju ingen fara. Vänta –VA?!?! Det finns väl inte en enda levande människa som går på en sådan replik?!? Eller är det på grund av sån’t som det står rubriker i tidningen om både döda och misshandlade människor? Liksom, hallå!! Absolut inte!!!

En skrev att han var ”välvuxen” (med citattecken och allt …) och sökte en kvinna som ville träffa ”riktiga män” (ja, återigen citattecken och allt …). Han bifogade ett flertal fotografier på sig själv och ja, det var kort på hela honom. Utan kläder. Jag behövde inte använda fantasin alls. Han kunde tänka sig att ses under dagtid … Skulle inte tro det, va’!

Jag satt bara och gapade som en fågelholk, vilket av orden jag hade skrivit betyder att jag är lösaktig, liksom? Det var fortfarande exakt samma fotografi så det måste ju bero på min text. Här blev jag tvungen att koppla in en kompis som känner mig väl och som jag förklarade det hela noga för och så lät jag henne ta sina allra mest kritiska ögon och läsa min text. Hon hittade inget som helst fel i den så det enda hon kunde tänka sig var att min formulering ”jag gillar utmaningar” kanske var någon slags kod för slampig flicka. Även om hon aldrig hade tolkat det så själv. Men kanske är det så att män och kvinnor använder ord på olika sätt och med olika underbetydelser. (Dûh, som om det skulle vara en nyhet!)

Efter den omgången svar så gav jag upp. Jag kände det som om att det finns en fullkomligt förståelig anledning till att de som är singlar faktiskt är singlar. Det finns en förklaring till att de inte har blivit uppsnappade av någon bra partner. Det är ju bara de felaktiga exemplaren som är kvar, måndagsexemplaren, bara de konstiga typerna, bara tomtar och troll, liksom. Men så kom jag på att jag själv är singel och så ville jag inte tänka så mera …

Jag har nu provat på nätdejting och mina fördomar har både förstärkts och fått sig en törn. Att dejta på nätet och träffa någon där är säkert mycket bra för många. Jag har efter mina erfarenheter insett att många träffar varandra på så sätt. Det passar bara inte mig. Jag är nog alldeles för kräsen, snorkig, rakt-på-sak och jävlig för att det ska passa mig. Jag behöver någon som kan stå upp för sig själv, som har egna åsikter och kan stå för dem, som månar lite om sig själv, tränar, inte röker, äter i stort sett nyttig mat. En prins, helt enkelt. Var finns de?!?

Efter att jag skickat in min reviderade profil så kom det in några fler svar. Medan min jobbarkompis dejtade i genomsnitt två gånger i veckan under förra våren så började hoppet hos mig väckas att även jag skulle komma iväg på nå’n enstaka dejt. Ett tiotal svar rasade in på den nya profilen. Men de var av typen: Man kring 40 år, osäker, aldrig haft en sambo, har inga barn, gillar att påta i trädgården, samlar emblem från fotbollsklubbar, gillar att klappa katter, har aldrig varit vaken efter klockan 22 – ja, du förstår typen. Inget fel på de männen alls, bara inte min typ.

Jag fick även svar från en 47-årig man från Indien. Hurra för internet som ger oss kontakt över alla gränser och överallt … Jag blev återigen påmind om att när man är på nätet så kan alla överallt se allting! Alltnog, mannen från Indien skrev till mig med ett frieri.

Vänta, va’??

Jo, det var ett frieri. Han skrev att han var en holy sikh, att hans parents already have expired, att han letade efter en wife to build a holy family, att frun skulle vara bold and brave, slim not bulky men att om jag inte ville gifta mig så hade han även a business proposal åt mig. Avslutningsfrasen var nästan det bästa ändå: Should happily come forward for the wellfare of mankind, will u marry a Sikh? Yeah, right, skulle inte tro det.

Jag kände hur jag började sucka inombords. Hur många grodor var jag tvungen att schasa bort innan prinsarna kunde välla fram …? Jag gick i alla fall på en dejt (jodå, det är sant!) med en som verkade trevlig och hade ett genuint miljöintresse (vilket ligger i fas med mig själv) och det visade sig att han faktiskt var riktigt, riktigt trevlig. Han bjöd på en kaffe och vi satt och pratade några timmar. Det visade sig att han trots allt var lite för försiktig för mig och dessutom så tyckte han att det fanns någon annan som var intressantare än jag. Så det blev inget mer av det. Men jag hade gått på en dejt!! Min första!

Min enda ...?

Jag tänkte till ett ögonblick igen och kom på att om jag ändrar min profil så kanske jag kan locka till mig det jag vill ha. Om jag nu ville ha svar från män med ett eget liv, intressen, viss livserfarenhet, mycket humor och hyfsad tankeförmåga så kanske jag borde vara sådan själv. Lika barn leka bäst, eller hur är det man säger …?

Så, ytterligare en ny profil såg dagens ljus (fortfarande samma foto). Jag försökte anslå en ton av aktivt liv som i och för sig är tillräckligt för mig men där jag ibland saknade någon att dela allt kul med. Jag skrev om många intressen, skämtade om mig själv, och skrev att jag gillar livet och att det är spännande att leva. Jag vet! Patetiskt, och jag började lessna på att sälja in mig på ett konstgjort sätt.

Fortsättning kommer ...

Nyfiken var jag ju! Skulle jag duga? Hur många dejter skulle jag hinna med per vecka? Hur skulle jag kunna välja bland alla snygga, vältränade män med fina frisyrer (jaja, det är min hang-up …)? Hur många av de presumtiva friarna skulle jag krossa hjärtat på? Jag kollade flera gånger om dagen och efter ett par dagar hade jag fått svar av tre kandidater! Wow! Hoppas att min arbetskollega också hade fått något svar så hon inte blev ledsen när jag berättade …

Nästa dag kom jag till jobbet och nämnde i förbifarten (jaja, ok, jag trumpetade ut för alla) att jag fått tre svar. ”Mmm, vad kul. Verkar de bra?” frågade arbetskamraten lite väl ointresserat för min smak. Men vänta, hade hon kanske inte fått några svar? Jag blev lite skärrad å hennes vägnar.  Joo då, det hade hon. Hon hade lyckats få mer än 30 svar under samma tidsperiod. Vänta, va...?!?

Det visade sig att hennes svar var av typen välutbildade, vältränade trettio-någonting-åringar som med mycket humor försökte sälja in sig till henne. Enligt fotografierna så de bra ut och det var bara brandmän, läkare, ingenjörer och sån’t, liksom. Amen, vafa …

När jag kollade in mina egna svar så hade jag fått följande. Och detta är inte överdrivet utan citerat rakt ur deras profiler och kontaktförsök. En 47-årig, frilansande rockmusiker (jaha, arbetslös, alltså) som rökte regelbundet och på kortet hade axellångt, sönderblekt, frissigt hår samt en solnedgång i sammet på väggen bakom sig. (Ja, jag vet!) Men det värsta av allt var väl ändå hans alias: Lovesnake. Jag menar – LOVESNAKE!!! Hur tänkte han där??? Nää tack! Skulle inte tro det, va!

En annan som svarade kallade sig för Rosspigg men jag undrar om det inte skulle vara Rospigg för i hans presentation av sig själv stod det: ”Jag gilar att liga på en klipa i solnedgången.” Han hade även i sin profil följande: Utbildning: grundskola, Röker: regelbundet, Tränar: har aldrig hänt. Denna kille hörde av sig fem gånger under en och samma eftermiddag med mejl och blinkningar till mig. Jag kände lite ömhet i modershjärtat gentemot honom – men höra av mig, nej, tack.

Den tredje då, undrar du nyfiket. Jodå, det fortsatte i samma stil. Den tredje var en nästan 60-årig farbror från Waxholm som hade en bild på sig när han ligger i badbyxor på en klippa utsträckt ungefär som någon slags bild ur en katalog för badkäder – förutom att denna man inte var smal på minsta vis. Inte någonstans. Han såg ut som en säl som låg i solen. Dessutom hade han någon slags faderlig ton i sitt mejl till mig där han skrev: ”Du verkar så vilsen. Låt mig ta hand om dig.” Näe, tack! Jag är otroligt kapabel och det sista jag behöver är någon som tänker lägga sig i mitt liv. Så, nej tack.

På jobbet skrattade de så att de skrek åt mig och mina svar och flera av dem nästan startade en vadhållning om vad jag hade skrivit om mig själv. Egentligen? Och jag själv undrade bara var någonstans fanns alla vältränade brandmän med snyggt hår i mina svar?? Jag funderade och eftersom jag är så pass slug så kom jag på att det kanske var min framtoning av mig själv i min profil som inte stämde med mig. Kanske borde den ändras?

Sagt och gjort. Jag gjorde en ny profil men använde mig av samma fotografi. Den här profilen försökte jag att göra mer öppen och tillgänglig – jag tänkte att nu ska väl brandmännen höra av sig ändå …? Jag skrev lite mer utförligt att jag har två barn, har varit singel i ungefär tre år, har jobb och flera intressen som film, böcker och mina vänner. Så jäkla lamt och intetsägande, men det kanske skulle det funka och det var ju trots allt fortfarande helt sanningsenligt.

Fortsättning följer ...

För ett år sedan fick jag en fråga av en jobbarkompis om inte vi två kunde anmäla oss på en dejtingsida. Hon hade varit singel i ett drygt halvår och jag själv i tre år. Mina fördomar mot nätdejting blommade ut i sin värsta och fulaste form. ”Nätdejting?!? Det är väl bara för losers, ändå?” Vad i hela himmelens namn skulle jag göra där, liksom? Det är väl bara desperata jäklar som ingen vill ha som gör sån’t?? Tänk om någon fick reda på att jag letade bland de överblivna på nätet? Nej, instinktivt kände jag det som om det inte var något för mig.  

Jag är drygt 40 år och min jobbarkompis är ett tiotal år yngre än jag. Hon är en smal, söt, blond, trevlig, populär flicka med många intressen såsom röra sig i naturen, träna, resa, umgås med vänner och jag som jobbar tillsammans med henne vet dessutom att hon har en rejäl portion humor, mycket sunt förnuft, är ambitiös och hjälpsam. Ja, hon är ett riktigt kap, helt enkelt.

Jag själv, då? Nu är kanske jag lite självkritisk i och för sig, men att slå ifrån underläge har alltid varit min specialitet och mina egna ord om mig själv skulle ofrånkomligt bli något i stil med: Normalbygd, medelålders morsa med två barn (två olika fäder) och tendenser till folkskygghet. Lite tråkigt, nästan snipigt, utseende, kort hår och skrattar ofta åt sådant som ingen annan skrattar åt. (Jag fick veta att min arbetskamrat skulle beskriva mig såhär: Söt, populär, glad, trevlig, smart, rolig och en riktigt bra mamma – Tänk vad olika man kan se på saker …)

Jag skulle emellertid kunna tänka mig att träffa någon som tänker själv och är hyfsat självständig. Jag menar efter tre år som singel så har jag hittat en del vanor som jag gillar … Det skulle vara roligt att ha någon att göra roligheter med, som vill dricka vin med mig och som kan peppa mig när jag behöver det. Men det finns då inget tomrum i mitt liv jag behöver fylla.

Efter ett par veckors tjatande så bestämde jag mig för att utmana mina fördomar och sa Ja till att gå med på nätdejting. Eftersom arbetskamraten vet hur jag är så erbjöd hon sig att hjälpa mig med att göra min profil som det heter – det är den sidan där man gör reklam för sig själv med foto och beskrivningar om hur helt otrolig man är och att man är ett kap och att det faktiskt är konstigt att man är singel … Eftersom jag ville få respons på den jag faktiskt är (i starten trubbig, otillgänglig och mulen men när jag öppnar upp så blir jag ganska trevlig och finurlig) så tackade jag så mycket men sa att jag ville göra min egen profil.

Bland det värsta som jag vet är att göra reklam för mig och prisa mig själv, jag tycker att antingen så duger jag eller så skiter vi i det, liksom. Så det var väl i stort sett det jag skrev. Att jag kan upplevas kantig och man få ta mig för vad jag är. Antingen så gillar man mig eller så skiter vi i det. Varken mer eller mindre text gav jag iväg om mig själv. Insiktsfullt nog så satte jag dock ut ett foto – ett där jag ler – för jag misstänkte att det skulle ge fler svar. Och tryckte jag igång hela grejen.

Fortsättning följer ...