Nu är jag sådär löjligt nöjd med mig själv.

Igår kväll gjorde jag det där som bara måste ske ibland fast jag inte har lust i en enda cell i min kropp. Vattnet har under alldeles för lång tid runnit oroväckande långsamt ner i röret när vi har tvättat händerna i badrummet. Därför kände jag att det nu var tvunget att rensas i de där rören som finns under handfatet vare sig jag hade lust eller inte eftersom ingen annan i mitt hem verkade förstå vad som skulle göras. Varken mina barn eller de nyinflyttade katterna - som jag ett ögonblick hyste ett litet hopp till eftersom de brukar gå omkring och pyssla på nätterna när vi andra sover - har tagit tag i ärendet. Igår kväll var det hardcore rensa rören under handfatet i badrummet som gällde.

Fy, fasen! Vad äckligt det är!

Det håret jag petade ur därifrån kan fan räcka till en hel peruk. Vad tror ni om att tvätta det, torka det, kamma det och sedan sälja det till en perukmakare – för visst får man bra betalt för riktigt människohår …?

Lukten var inte att leka med och det stod två katter i dörröppningen med rynkade nosar och tittade äcklat på mig.

Jag sprutade mitt starkaste rengöringsmedel på de delar som jag skruvade isär och rengjorde dem i badkaret (som för övrigt skurades efteråt) och sedan fick jag storhetsvansinne och rensade avloppet under badkaret medan jag ändå höll på.

Samma, äckliga visa där …

Efteråt tröstade jag mig med en jättekopp med kaffe och en film på TV.

Och idag var det en fröjd att både duscha och tvätta händerna! Fasen vad fort vattnet rinner undan nu!

Min skrivarkurs har startat och här kommer en övning som jag gjort. Jag skulle skriva en kärleksförklaring på max 2500 tecken …

Jag älskar dig! I love you! Te quiero! Ich liebe dich! Je t’aime!

Jag begriper svårligen hur jag klarade mig innan du trädde in i mitt liv. Vilket torftigt och fattigt liv jag måste ha levat. Det är helt obegripligt och ofattbart att det fanns en tid när du inte ens existerade. Utan att jag visste om det så fattades du mig, det är påtagligt noterbart när jag tänker på det …

Jag tog dig till mitt hjärta ofördröjligen när jag träffade dig! Jag kom genast till insikt om att du hade kommit för att förändra mitt liv på ett fundamentalt sätt.  I början var jag så pirrig att jag knappt kunde koncentrera mig när jag var på arbetet. Du fanns oavbrutet i mina tankar och jag såg fram emot vad vi skulle kunna göra för lustigheter och upptäcka för nya saker tillsammans när jag äntligen kom hem igen från min syssla. Jag längtade och väntade tills jag långt om länge skyndsamt skulle kunna bege mig hemåt. Det var en sådan förälskelse som bara poeter skriver om och jag sov knappt på nätterna den första tiden för jag var så upptagen av dig.

Nu, flera år senare, så är min kärlek inte så pockande längre utan har övergått i ett mera stillsamt och stabilt sinne som är orubbligt. Kärleken är inte så kittlande längre, men den är tryggare än du någonsin kommer att förstå, hur jag än förklarar. Måhända kommer du att försvinna ur mitt liv men jag tvivlar på att ens en sådan sak skulle omdana den grundmurade kärlek jag förnimmer. Den kommer aldrig att falna, inte ens om du går mig förlorad. Kärleken till dig är mer självklar och pålitlig för mig än att solen som sänder sina strålar kan få naturen att vakna till liv.

Vi har alltid så fabulöst skojigt ihop och du lär mig nya saker hela tiden. Jag vill påstå att du gör mig till en klokare och godare människa. Jag vet att jag näppeligen har bidragit med så mycket kunskap själv men ett och annat som jag skjutit till med hoppas jag ändå att du har funnit nöjsamt.  

Jag är beklagligt medveten om att jag inte ger dig allt du behöver för dina elementära behov. Det är endast med knaper insikt jag gör saker åt dig för att du ska må bra. Ändå så beklagar du dig i stort sett aldrig på mitt sätt att omhänderta dina svårigheter och brydsamheter. Ett tålamod utan motstycke är vad du har. Du är min egen sällskapsängel.

Jag älskar dig! I love you! Te quiero! Ich liebe dich! Je t’aime! Min fantastiska PC!