Jösses …

Ibland blir jag så himla trött på min egen hjärna! Den spinner loss på helt obegripliga sätt emellanåt. Vad för bildserie som hann visas i min hjärna när jag hörde följande repliker lämpar sig inte att återge här eftersom jag inte vet om det finns människor under 18 som läser detta, men betänk att jag är en sexuellt frustrerad kvinna …!

För bara en liten stund sedan så hördes nämligen detta i korridoren utanför mitt rum på jobbet.

Kvinnoröst fnittrar fram: Tihi, oh, hur ska vi göra nu då?! *fniss*

Det hörs inget svar.

Kvinnorösten fnittrar fram: O! Jaha, du vek åt sidan … *fniss*

Sedan passerar en manlig kollega dörröppningen som jag kan se ut genom …

En av mina kompisar ringde till sin flickvän för bara någon dag sedan.

De pratade lite och sedan sa han:

- Jag saknar dig, baby.

Det blev helt tyst i andra sidan av luren.

Han undrade vad som hände och sa hallå? sådär lite frågande.

- Sa du "Satana, perkele"?, frågade hans flickvän då ...

Ni vet att man kan känna igen småbarnsföräldrar, även när de är utan sina småbarn, på små tecken. De står och drar sin kundvagn fram och tillbaka, fram och tillbaka (som om det vore en barnvagn) i kön på konsum. De står och vaggar fram och tillbaka, fram och tillbaka (som om de har ett barn i famnen) när de står stilla och pratar. Ja, ni vet vad jag menar.

När ens barn blir äldre blir det lite mer subtilt. Om man inte ser upp så kan man klassas som avvikande och/eller märklig på något sätt.

Min 8-åringhar under de två senaste veckorna bara, bara lyssnat på soundtracket till Star Wars. ”För det är ju jättebra låtar, mamma!”

Det är även det som spelas i bilen varje, varje dag till och från skolan/jobbet. Jag har nästan själv börjat tycka att det är bra musik …

Sen idag när jag snabbt gick in i affären och handlade ost och mjölk så hörde jag mig själv när jag stod i kön, nynna på introt till Stjärnornas Krig …

Igår kväll bakade jag lite matbröd igen. Har legat lite lågt med bakandet sedan i somras då jag tyvärr kom av mig. Men nu tröttnade jag på att gå och handla bröd hela tiden.

Hela tiden? Ja, bröd är godast när det är färskt så jag köper bara ett i taget.

Men har jag ingen frys att lägga det i? Jo, men eftersom jag ska baka alldeles snart, typ imorgon, så behöver jag ju inte handla mer än ett bröd …

(Likadant varje gång!)

Så nu bestämde jag mig då för att baka. Fick storhetsvansinne och satte två degar medan jag ändå höll på – måttfullhet har aldrig varit min grej … Nu skulle frysen fyllas med saftigt och mumsigt bröd så att jag kunde välja mellan ljusa, mörka, morots-, russin- eller ja, alla möjliga sorters bröd och ta fram ur frysen, värma och på så sätt få som nästan färskt varje morgon till frukost. Mums!

Ena degen gjorde jag på ett sätt jag gjort många gånger förr, den blev med linfrö, vetemjöl och grahamsmjöl som jag gjorde till frallformade bröd med havregryn på. (Blev riktigt bra om jag får säga det själv …)

Den andra degen tänkte vara innovativ med så jag tog i yoghurt, russin och rågmjöl men (tyvärr) inte så mycket vetemjöl. Nu skulle det bli nyttigt, minsann! 

Detta gjorde att det jäste ganska dåligt eftersom glutentrådarna i vetemjölet behövs för att få en bra jäsning och därmed ett fluffigt bröd. Vilket gjorde att när jag skulle baka ut degen - och gjorde typ tekakor, eftersom jag ville variera mig och vara lite crazy - så jäste det ganska dåligt. Det fixar sig i ugnen tänkte jag optimistiskt.

Gjorde det det?!? Nä!!!

När de förbaskade tekakorna kom ut ur ugnen så hade de alltså inte hade jäst till fluffiga, läckra, åtråvärda tekakor. (Som de borde ha gjort om de var väluppfostrade och ville glädja en irriterad, bakande, hårt slitande medelålders tant.) Nä, de var som välgräddade rågfrisbees. Det blev två plåtar med frisbees, liksom …

Jag funderar på om jag ska ha någon slags kvarterstävling under helgen? Typ Kast Med Liten Rågfrisbee?! Jag har frisbees så det räcker och blir över i alla fall …

Ja, vissa dagar är verkligen inte som andra …

I fredags kväll så skulle jag träffa en ny vän som jag tidigare bara hade haft kontakt med via mejl, sms och telefon. Vi skulle ses klockan 18 på en bar och jag hade fått en bild övermejlad på honom medan den stackar’n inte hade fått det på mig … (Ja, jag vet – fruktansvärt orättvist!)

Lite bakgrundsinformation är nödvändig. Just den dagen, fredag, skulle mitt jobb byta teleoperatör på mobilerna och klockan 18 skulle själva överflyttandet ske. Nytt SIM-kort fanns redo, inget konstigt. Vi var informerade om att det kanske skulle bli ett glapp i samband med bytet men att det inte skulle vara något alarmerande.

Tillbaka till mig. För att hinna in till stan till klockan 18 så var jag tvungen att lämna mitt arbete senast 16.15 Naturligtvis så kommer min chef in till mig strax efter fyra och ”Bla bla bla bla bla så därför måste du hjälpa mig med det innan du går.”

Javisst, men då måste vi snabba oss, sa jag. Vi löste problemet och jag lämnade jobbet 16.30 Lite sen men det skulle lösa sig.

Jag har vid extrem tur i trafiken någonstans mellan 17-20 minuter hem med bil. Vanligtvis tar resan hem mellan 30-40 minuter i rusningstrafik. Om jag ångade på så skulle jag alltså hinna. För att hinna till baren till 18 var jag tvungen att lämna hemmet mellan 17.15 och 17.30

Men – hade jag tur och det flöt på? Icke! Det var en enda lång bilkö mellan mitt jobb och mitt hem. Under i stort sett två mil! Det tog mig en timme och tio minuter att komma hem!! Min inre stress var vid det läget inte att leka med. Den var möjlig att ta på och jag kände mig genomsvettig. Dessutom så hade telefonen som eventuellt skulle sluta fungera klockan 18 slutat att fungera redan 17.15 …

Jag kom hem tjugo i sex, slängde ifrån mig mina grejjer, insåg att jag inte skulle hinna duscha och fiffa till mig så jag kände mig lite grinig över det. Ropade ut order till mitt 14-åriga barn (som turligt nog råkade vara hemma för att joxa med något innan hon åkte till sin pappa) att hon var tvungen att hjälpa mig genom att skicka ett sms till min vän (Jag hade numret i ett mejl som tur var eftersom telefonen inte funkade) där det stod att jag inte kommer förrän 18.30, samt körde runt lite våtservetter på kroppen (nä, inte citrondoftande, det var mera baby-wipes som är allergitestade) och insåg att jag inte skulle hinna byta kläder utan jag skulle få rusa iväg i mina arbetskläder och lukta som kontor och gamla excel-filer …

Jag skulle bara dra på mig de stövlar jag hade planerat att ha på mig (men som jag inte hade haft på jobbet). Då uppenbarade sig nästa bekymmer. Jag hade under fredagen på lunchen varit iväg och tatuerat mig på vaden (jaja, det var en långlunch och min chef visste om det!). Detta gjorde i vilket fall att min vad var svullen! Vilket gjorde att när jag skulle dra upp dragkedjan i stöveln så gick inte det, den kom bara halvvägs. Åhhhh, mera stress … Irriterad och superjättesen så hann jag inte bry mig om det utan joggade ut genom dörren till pendeltåget med ena stövelskaftet lite viftande kring benet. Jag skulle hinna preciiis i tid till halv sju.

Jag kom till pendelstationen och NEEEEJJJ!!!! På grund av en nerfallen ledning vid stationen Karlberg så var pendeltåget 23 minuter försenat. Jag kände hur svetten bröt ut över hela kroppen, tog fram min telefon och … Nej, skit!! Den funkar ju inte!! Jag krafsade fram en tia ur väskan för att snällt be att få låna någons telefon men … Nej, just det!! På grund av den nya tekniken vi har idag så kan jag varken min nya väns eller ens min dotters telefonnummer utantill. Jag trycker ju bara på deras namn när jag ska ringa!! Jag kunde alltså inte säga till min vän att jag var ännu senare eller ens be min dotter sms:a ett nytt meddelande till det numret hon hade skickat till förut!

I det läget kände jag mig gråtfärdig …

Jag kände hur jag resignerade och helt lugnt satte mig ner och väntade på pendeln. Den kom ungefär två minuter i halv sju. Samtidigt som jag skulle vara på plats, alltså. Jag satt och var helt övertygad om att min nya vän skulle ha lämnat baren eftersom jag var så tokförsenad och sedan inte ens hörde av mig. Jag åkte snällt med pendeln, bytte till tunnelbana och gick till platsen jag skulle ses på. Bara för att dubbelkolla att han inte var kvar. Jag var ju en halvtimme (ytterligare!) försenad.

Som extrainformation kan jag säga att jag naturligtvis även tappade en av mina knappar i jackan jag hade på mig. Detta skulle inte ha stört mig nämnvärt vanligtvis men just i fredags kände jag att – javisst, varför inte, det skulle väl också ske förstås … Nu skulle jag förutom att vara sen, inte höra av mig, inte vara nyduschad och lukta gott utan komma genomsvettig och irriterad även se ut som en uteliggare i oknäppta stövlar och trasig jacka?!?

Jag rusade in på baren, såg ganska omedelbart min tappra och tålmodiga vän som snällt satt och väntade men eftersom jag var så stressad och irriterad så var bland det första jag ropade ut (tänk på att vi aldrig hade setts tidigare) något i stil med: ”Är du kvar än?!?”

Alltnog, jag lugnade ner mig, fick hällt i mig ett glas vin (under kvällen blev det lite drygt ett glas …) och jag hade en suverän kväll!!

I morse när jag skulle klä på mig så tog jag fram en klänning som jag inte använt på hela sommaren eftersom den är lite höstig.

Jag tog fram en tröja att ha under och så strumpor att ha till. Jag tog klänningen av galgen och krängde den över huvudet och vidare ner över kroppen.

Men ... Vanudå ... Vad trångt det var ... Den liksom fastnade till över axlarna ... Men herregud, har jag blivit sååå tjock i sommar?!?

Klänningen kom ner över mig till slut i alla fall och satt ... jamenvadkonstigt ...den satt ju bra? Ja, det gör då verkligen ingenting. Bara att dra upp dragkedjan i sidan då. Men, ojsandå ... Den var visst stängd ... Det var därför klänningen var så trång att dra på.

Jag hade inte blivit så himla tjock, snarare tvärtom ...

Jag har en vän som cyklar. Som cyklar som sportaktivitet. Som kör Vättern Runt och sånt där. Han känner och umgås med - av förklarliga skäl - en del andra cyklande människor. En del av dem är mer fanatiska än andra precis som gäller allt här i livet. En del satsar med andra ord mer än andra och investerar och kämpar och sliter och tränar stenhårt.
 
Min vän mötte en av sina cykelkompisar för ett tag sedan och fick höra en historia som är som klippt och skuren ur en film av Tati ...
 
Cykelkompisen är en mycket hängiven cyklare som satsar rejält på sin cykling och har investerat i ett hjälpmedel till sin träning. Han har köpt två, små ställningar som vardera består av två ungefär 15-20 centimeter breda lösrullande pinnar liggande strax bredvid varandra på en slags ställning. Dessa placerar man under hjulen på cykeln så att det går att cykla i full fräs fast man är helt stillastående. Begripligt?
 
Cykelkompisen brukade köra cykel på sina rullar under lunchen på jobbet och eftersom han jobbar i ett lager så placerades cykeln på rullarna mitt i en av gångarna på lagret och sedan träningscyklades det! Ja, jäsiken vad det cyklades och tränades ...!!!

Fantasten hade vid ett tillfälle tagit med sig rullarna hem för att inte missa att kunna träna under helgen. Nu hade det tyvärr varit busväder under helgen men tror ni att det stoppade denna envisa man? Nä, just det. Det gjorde det inte. Helt resolut tog han fram sina rullar, satte ut dem i hallen, placerade cykeln på dem och satte igång att träningscykla. Bra som sjutton gick det! Han kom snart upp i sin normala träningshastighet på ungefär 30 km/h. Han cyklade, svettades och tränade och kände sig nöjd med sig själv. Hans fru satt och slötittade på TV:n i vardagsrummet och var placerad med ansiktet mot dörröppningen ut mot hallen.
 
Då hände det som aldrig tidigare hänt! Det som bara inte får hända. Framhjulet halkade av ställningen och fick fäste i hallgolvet och cykeln körde av rullarna och i full fart framåt!

Killen cyklade alltså i ca 30 km/h 2,5 meter genom hallen rakt in i garderobsdörren!! Framhjulet blev snett och själv så bröt han nyckelbenet …

När jag fick höra detta skrattade jag så jag sprutade kaffe genom näsan!! Jag, som då har en tvivelaktig (?) humor och tycker att dråpliga saker är guds gåva till folket, tycker att detta är en alldeles enastående och jätteunderhållande historia!

Jag ser framför mig hur frun sitter i soffan och plötsligt får se sin man komma cyklade förbi dörröppningen i 30 km/h.

I hallen!!

Wrooom, liksom …

Ni vet den där hälsningen som man gör nuförtiden? Den där man knyter näven och räcker fram den för att slå ihop den med den andres knutna näve? Att slå knogarna mot knogarna? Den där coola hälsningen? Den där som gör att det känns som om man tillhör ett gäng?! Just det, den!

Jag har en kollega på jobbet som tillhör den yngre generationen – ja, det måste jag nog (tyvärr) tillstå då han är i en ålder som gör att jag teoretiskt skulle kunna vara morsa till honom … Han är ung, cool, hipp, frän, kommer och berättar om nya flickvänner hela tiden, lyssnar på musik jag inte förstår, orkar festa mer än en kväll i sträck och han hälsar på nämnda sätt med knytnäve mot knytnäve.

Han får mig med jämna mellanrum att känna mig som min egen farmor eftersom jag bredvid honom blir skitmossig …

Alltnog, för bara några kvällar sedan var vi ute på en tillställning med flera kollegor på jobbet och jag stod vid ett tillfälle och pratade med min yngre, hippa kollega. Som avslutning på samtalet så räckte han fram sin knytnäve som hälsning till mig.

Och VAD gör jag då?!?

Jag tar tag i den. Tar tag RUNT den med min hand, och skakar hand med hans knutna näve …

I exakt samma ögonblick som jag börjar pumpa hans knutna hand upp och ner inser jag mitt misstag …

Men det är liksom försent att stoppa upp. Det går inte att backa tiden. Det går inte att börja om. Det går inte att få ogjort. Jag flinar åt kollegan och låtsas vara en rest från dinosaurietiden. Jag spelar kallt rollen som min egen farmor …

(Kan lägga till att min kollega är av den där våldsamt väluppfostrade sorten som inte med en min röjde mitt misstag när jag begick det. Han har dessutom otroligt hövligt och artigt låtit bli att påminna mig om händelsen alls sedan dess. Jag själv däremot skrattar mig harmynt när jag tänker på det …)