Läste på nätet en dag och fick se följande nyhet:

”Ginger dödades - av en städmaskin”

Och så var det en bild på en liten Bostonterrier – ni vet den där hundsorten som finns på skokrämsförpackningarna. Jag blev nyfiken och läste vidare.

Detta är givetvis en genomsorglig historia, inte minst för hunden och dess ägare. Däremot så kan jag med min makabra och sjuka fantasi inte låta bli att se det hela som i en humorbildserie framför mig.

Följande står det i artikeln:

”Robert var precis klar med morgonpromenaden med sina två hundar då en städmaskin plötsligt dök upp på gatan. Den sög upp Ginger som dog direkt. Det var ett ögonblicksverk. Plötsligt stod ägaren Robert Machin med två koppel – men bara en hund.”

”En städmaskin på gatan i Bronx, New York såg inte den lilla bostonterriern Ginger utan körde för nära den så att hunden sögs in.”

Utan att vara en elak människa – bara morbid och konstig – så började jag fnissa och såg framför mig Michael Palins rollfigur Ken i filmen ”A fish called Wanda” när han trots att vara en sann djurvän råkar ta död på vittnestantens hundar – en i taget – när han i själva verket skulle röja tanten ur vägen.

Det står även i artikeln:

Nu vet jag i och för sig inte hur städmaskinen som var med i olyckan ser ut eller hur snabb den var, men alla städmaskiner jag föreställer mig är inte så våldsamt snabba så att jaga den ”i flera kvarter” måste ju betyda att mannen i fråga inte var den snabbaste på gatan.

En jättesorglig – och också riktigt dråplig – historia.

Vilket fint väder det har varit idag! Jag vaknade till en molnfri himmel i morse och kände hur känslan av sommar vällde över mig. Jag krafsade runt i garderoben och fick tag i nedan tunika från Dorothy Perkins som jag köpte i London för några månader sedan. Jag gled i den och kände mig somrig och redo för dagen.

Mitt på dagen någon gång när jag skulle hämta en kopp kaffe så mötte jag min chefs chef vid kaffemaskinen. Det är en lättsam och lättpratad man som är knappt 50 år.

När han fick se mig sa han på ett väldigt typiskt, manligt, charmigt sätt:

- Vilken jättefin ... eh, klänning eller blus eller vad det heter, du har på dig idag. Du ser så glad och somrig ut! Du ser precis ut som ... som en tapet från förr!

(jag skrattade så jag nästan grät ...)

Jag har blivit bjuden på ett (finare) bröllop senare i sommar och när jag glad och inspirerad gick igenom min garderob så insåg jag efter intensivt letande att jag faktiskt inte har något lämpligt att sätta på mig till detta bröllop. Det var lite nedslående eftersom jag alltså är en fyrtio-plussare som inte har jag något riktigt fint att ha vid högtidligare tillfällen. Dags att bli vuxen.

Jag har under några dagar letat runt i affärer med finkläder och sett många, mååånga klänningar som jag skulle köpa om jag var miljonär, men till slut hittade jag en nougatfärgad sak i min prisklass som skulle kunna funka så jag provade raskt klänningen.

Det var en bedårande sak som var axelbandslös och som med andra ord satt åt lite på överdelen och som sedan gick ner i en vid kjol (jättefin!) men med mina minimala tuttar så blev det liksom en tygpåse som satt och sladdrade där framme. Det såg inte så sofistikerat ut, vilket jag även mumlade ilsket åt den dumma klänningen.

Men jag ville ju ha klänningen!! VILLE HA!!!!

Flickan i affären (en säljare ut i fingerspetsarna, hon ska fortsätta jobba med det hon gör!) hämtade kvickt och raskt ilägg (löstuttar) för att få eländet att sitta lite snyggt. Jag stoppade in dem på plats och fick två chocker:

1)      I mina ögon såg jag plötsligt ut som Dolly Parton och jag skulle svårligen känna mig bekväm i de där. Tänk dessutom om de halkar ner. Eller upp. Eller ur... 

2)      Ilägget såg ut som en liten gummiflärp och kostade hutlösa 349:-!! För lite gummi?!?! Näe tack, de köper jag inte! Jag skulle lika gärna kunna klippa mig ett par själv i skumgummi. Eller smälta ihop några gummiband som jag formade till två kluttar.

Jag inhandlade dock klänningen och gick raka spåret till en välkänd underklädeskedja där jag bad om hjälp.

Den söta säljaren i den affären sa att jag behövde något som hette balconette ... Det vill säga en BH utan axelband (eller löstagbara, åtminstone). Den kostade 269:-!! Mina underkläder ligger vanligtvis i priskategorin: Tag 3 betala 10:- (med viss överdrift) så denna extremt dyra BH som jag kände mig mer eller mindre tvungen att köpa (fortfarande billigare än löstuttarna, dock!) vet jag inte om jag ens kommer att våga använda. Fast klänningen sitter snyggt med balconetten under ...

Allra först vill jag klargöra en sak. Jag gillar djur! Jag vill inte att djur ska lida eller må dåligt. Jag har däremot en ganska osentimental inställning till djur. Vilket en del misstolkar. Jag har vuxit upp i ett lite samhälle på landet och alla mina kompisar har bott på bondgårdar så jag har varit med om det mesta på ett kargt och jordnära sätt och för mig är det verkligen inte konstigt att vissa djur måste dö i en del situationer. Däremot så får man inte plåga dem, så om de ska dö måste det ske snabbt och smärtfritt.

För drygt ett år sedan blev jag övertalad av mina två barn att vårt hem inte var fullkomligt utan något slags husdjur. Själv var jag väldigt tveksam till att skaffa ännu större ansvar i livet. Jag menar, då måste jag åka hem i tid från jobbet de veckor jag inte har mina barn för att rasta, mata och kela. Å andra sidan så skulle jag få sällskap när mina barn inte är hos mig. Fast det skulle bli hårigt, sandigt och extrasmutsigt hemma (jag gillar inte att städa) men å andra sidan är det bra att barn lär sig ta ansvar med djur. Så när jag tvekande tog mina barn till zoo-affären för att titta så förstod även denna tröga mamma att vi naturligtvis skulle komma hem med något rart djur ...

Jodå, vi kom hem med tre små, söta möss i en bur (djur som man slipper gå ut med sex på morgonen i 25 minusgrader och snöstorm, som inte sätter klösmärken på soffan eller kissar på golvet!). Sally, Iris och Mimmi.

Jag har blivit rätt fäst vid våra små möss och tycker att de kräver lagom mycket arbetsinsats från mig. Fylla på mat och vatten en gång om dagen och städa buren en gång per vecka. Dessutom är deras livslängd mellan ett och två år. Toppendjur, liksom.

Nu har dock Sally verkat gammal och sliten ett tag och i förrgår började de andra två att liksom jaga iväg henne ur den lilla flocken. Jag läste på lite och insåg att det var ett naturligt beteende som flocken ägnar sig åt. Gamla, skadade och svaga djur jagas iväg för att dö så att flocken inte blir kollektivt svagare.

Så under gårdagen tog upp jag det med min 14-åriga dotter som nog är den största djurvännen jag känner till. Otaliga är de djur som hon har räddat och tagit hand om … Som den djurvän hon är så led hon oerhört för Sallys skull. Jag sa att Sally nog inte mådde så bra av att leva och att hon nog skulle må bättre av att inte finnas längre och att de andra mössen inte var så snälla mot henne och att vi måste tänka på henne … Jag såg hur tårarna steg i hennes ögon men hon var tapper och nickade för Sallys skull.

Det var då jag gjorde bort mig. Så totalt och komplett. Jag sa på mitt karaktäristiska och osentimentala sätt:

-      Men då tar jag och bryter nacken av henne snabbt och lätt så hon slipper lida mer.

Den blicken jag nu fick från min förstfödda vill jag aldrig mer råka ut för. Jag kunde i hennes värld inte sagt någonting som var värre. Jag kunde ha sagt att hon var adopterad från apor, hatad av alla och att jag ville slå ihjäl henne med strömförande elkablar – det hade inte varit värre. Jag insåg mitt enorma misstag i samma ögonblick som mina öron hörde orden och jag sa så snabbt jag bara kunde:

-          Det var ett skämt! Jag bara skämtade. På ett otroligt dumt sätt som jag ångrar. Det var naturligtvis inte allvar.

Jag bannade mig själv tyst, hur i hela fridens namn tänkte jag där? Nä, just, jag tänkte inte …!! Nä, hur kunde jag ens säga så, snyftade hon. Vi måste ju gå till djursjukhuset som ligger en liten bit bort.

Javisst, om du duschar så kan jag gå dit och lösa det hela (och bryta nacken av henne själv, tänkte jag förhoppningsfullt). Nej, hon skulle ju med, naturligtvis. Hon ville se vad som hände. Hon blängde dessutom misstänksamt på mig, inte helt grundlöst.

*suck* Javisst. Hos djursjukhuset gav de Sally en spruta och så somnade hon in. Det tog inte mer än en och en halv minut. För detta betalade jag 450 kronor!! 450 spänn!! Det är ju ett eller två par sommarsandaler. När jag hade kunnat lösa det själv …

Dottern ville ta hem Sally för att göra en begravning på egen hand. Vad bra för då slipper jag i alla fall att betala för kremeringen, tänkte jag.

-      Då begraver jag henne när du duschar (slänger allt i soporna, alltså).

Men nej, hon ville ju *snyft* vara med. Jamen, det är väl klart. Varför inte när vi ändå håller på? Fram med en kartong, fyll med ludd, lägg dit Sally och lite solrosfrön och sedan tejpa ihop alltihop. Nu skulle hon begravas också. Vi har en liten dunge bakom vårt lägenhetshus som det säkert går att gräva i … Gräva! Med vad? Jag har ingen spade eller skyffel eftersom jag bor i lägenhet, mina barn är för stora för att leka med hink och spade så vad skulle jag gräva med? Jag började rafsa runt i mina skåp, lådor och förråd och det allra bästa jag kunde komma fram med var en gammal osthyvel!!

Så, dottern, lådan med musen och jag med osthyvel i högsta hugg gick som ljusskygga individer till dungen för att gräva ner Sally. (jag ville inte bli anklagad för att vara den grannen som hade skapat en lokal filial till Jurtjyrkogården i vårt bostadsområde – eller har jag läst för mycket Stephen King, kanske …?)

Så där stod jag, hukande för att inte få skäll av förbipasserande grannar, och grävde med en osthyvel i marken samtidigt som jag försökte göra det med en viss värdighet med hänsyn till dottern … Vi fick Sally begravd och dottern lade dit en bukett blommor ovanpå. Hon tyckte trots allt att det hade varit fint.

Det kändes surt eftersom jag hade kunnat göra det själv (då hade det inte kostat 450 kronor) och så hade jag kunnat slänga muskroppen i soporna efteråt. Men - vad gör man inte för sina barn?!

Eftersom det har varit så fint väder idag med klarblå himmel och lite småvarma (nåja) vindar så var jag inspirerad nog att köpa ett sådant där jättefint, tjockt magasin med blanka papper och färgfyllda sidor som handlade om planteringar, balkonger och små uterum.

(Jag har en balkong som jag inne i mitt huvud är världsberömd för eftersom den är så otroligt fantastisk. De där fina tidningarna handlar väl egentligen om min balkong, eller ...)

Jag kom hem och gick ut på min tarvliga balkong och blängde anklagande på den för att den inte var lika fin, grön, mysig, blommande, välkomnande och full av väldoftande, frodiga örter av alla de slag som de balkonger som var i tidningen. Tror ni det rörde min dumbalkong i ryggen att jag spände ögonen i den? Nix! Den bara stod där med sin torra, bruna, döda, tråkiga "växtlighet" i de i och för sig fina krukorna, men ack så dött och trist det verkade.

Förra året köpte jag ju perenner för att kunna glida ut på balkongen vid den här årstiden medan den skötte sig själv och förvandlade sig till något som liknar det i tidningen. Perenner, va'? My ass! Inte det minsta. Inte växte det upp minsta lilla skott någonstans. Stendöda var de.

Jag hade också lagt en ganska ansenlig hög med pengar på att investera i vintergröna växter så att det skulle vara sådär fint som det är i tidnin ... (Det var ett jäkla tjat om tidningen - ni förstår vad jag menar)

Vintergröna - Bah! Vinterbruna och torra stämmer bättre.

Jag lämnade den glossiga tidningen lite nonchalant uppslagen (och väldigt menande!) ute på balkongen medan jag hämtade en kopp kaffe. Tror ni balkongen fattade vinken? Icke.

Efter lite bläddrande i tidningen kunde jag läsa att perenner och vintergröna växter ska man gullerulla med för att de ska vilja klara sig. Men vänta? Är inte tanken med perenner att man ska slippa gullerulla och slå in krukan i isolerande materiel (vafa ...?) och placera den ovanpå något så den inte står kallt om fötterna (men dra åt helv...?) och att det liksom bara sköter sig självt?!?

Det enda som kommer upp i en av krukorna är det där som heter Kinesisk Kärleksört men den verkar å andra sidan helt omöjlig att ta kål på. Krukan har aldrig någonsin varit isolerad, stått varmt om fötterna eller ens fått ny jord. Den lilla kärleksörten måste efter sina (ja, hur länge är det nu ...) typ 8 år i samma lilla kruka ha sugit upp sista, lilla unset av något som ens kan påminna om näring för länge sedan, men den kommer minsann upp lika tappert varje år.

Lite mer sånt, tack!

Jag har en kollega på jobbet vars fru är med i ett projekt på ett av Stockholms större sjukhus. Där håller de på med ett forskningsarbete om kvinnor med riklig menstruation. Uppenbarligen har min kollegas fru det.

Vad hon däremot inte har är körkort. Så när hon en gång per månad har sparat sina mensskydd i särskilda behållare och ska forsla dem till sjukhuset så ställer hennes genomsnälle, äkta man upp och kör dessa till sjukhuset åt henne.

Nu för ett litet tag sedan var det dags igen och då började min morbida hjärna formulera bildserier i huvudet: Ser framför mig att min kollega med bilen full av lådor som är fulla av gamla, använda mensskydd (från en kvinna med riklig mens) hamnar i en bilolycka av något slag. Och att polisen kommer? Tänk vilka underliga funderingar de skulle kunna få ...

Det känns som om det i det läget inte spelar någon större roll vad min kollega skulle försöka att förklara sig med. Han skulle nog klassas som ett smärre pervo i vilket fall:

- Jag är på väg till sjukhuset.

- Det är inte blod, det är mens …

- Blodet har inget med olyckan att göra.

- De är inte mina, de är min frus!

- Jag bara kör dem åt henne …

Jag kan bara gissa vad vad polisen skulle tänka om min kollega??!

Vilken toppendag med strålande sol från en klarblå himmel det har varit idag!

Jag har rensat och planterat nytt på balkongen samt tvättat och dammsugit bilen idag.

Jag tillhör den kategori människor som inte vill hålla på och joxa med bilen för mycket. Den ska funka, liksom. Jag tycker det räcker utmärkt att kunna köra, tanka och hålla koll på oljan, i övrigt är det där med bilar helt ointressant. Medan jag stod och tvättade bilen så kom jag att tänka på en händelse som inträffade för några år sedan.

Jag och min dåvarande sambo skulle ut och resa och vi skulle parkera bilen vid en långtidsparkering. När vi kom till långtidsparkeringen vid femtiden på morgonen så var det bara vi och två bilar till som skulle lämnas in. Inte den tiden på dygnet när rusningen var som störst, liksom.

När jag då stod där denna enormt tidiga och iskalla samt mörka januarimorgon så hade jag mentalt redan anlänt till det soliga och varma resmålet och var därmed inte så alert. Vid frågan:

- Vad har du för bil?

så svarade jag sanningsenligt:

- En blå.

Men i samma ögonblick insåg jag hur enormt enfaldigt det lät – duh, jag är ju inte en idiot ...! – så jag log och lade till:

- Det är en Peugeot eller Renault. (Jag alltid blandar ihop de två franska bilmärkena.)

Killen bakom disken bara stirrade på mig och jag kände mig därför manad att lägga till:

- Du vet, den där bilen som har en häst som stegrar sig, och så gjorde jag en liten imitation av det.

Killen bakom disken stirrade ett ögonblick till och med aningen större ögon på mig och lutade sig mot min sambo som han lite halvviskande frågade ”Vad har hon för bil?” och då fick han det korrekta svaret ”Peugeot”.

Jag kände, herregud, ska det vara så svårt? Den tiden på dygnet med bara tre bilar att välja på och det är antingen en Peugeot eller Renault och den nyckeln jag lämnar över ska fungera på bilen (med tre att välja på!) och inte minst så är det den bilen som har ett djur (en häst?) som stegrar sig. Hur svårt kan det vara?!?

Tänkte jag i alla fall. Antagligen så tänkte inte killen som skulle ha ansvaret över bilarna på det sättet ...

Å andra sidan så uppmanade en av mina vänner – som jag berättade det hela för vid hemkomsten – att jag verkligen skulle ha hållit fast vid mitt påstående att det var en stegrande häst på min bil så att jag skulle kunna ha lämnat in en Peugeot men hämtat ut en Porsche …

Detta får mig att tänka på en annan liten historia från när jag var riktigt ung. Detta var typ 1985 eller så. Jag och mina vänner hade precis börjat ta, redan lyckats få, eller skulle inom kort börja ta körkort. Växer man upp på landet så tar man körkort så fort man kan för att kunna ta sig runt. En av mina vänner hade en överrenskommelse att han skulle köpa en bil tillsammans med sin mamma när han hade fått sitt körkort. Så de började glatt leta efter bilar i kategorin ”bättre-än-en-skrotbil-fast-inte-mycket-men-i-alla-fall-körbar”.

Efter att ha letat några dagar så fick min kompis ett samtal av sin mamma där hon lite småhetsigt berättade att hon hade hittat en bil i en annons i en tidning för bara 5 000 :- Dessutom var det en Porsche! Nu skulle de slå till och göra ett kap. Okej, en ganska sopig Porsche antagligen, men en Porsche!

Min kompis trodde inte riktigt att det kunde vara sant så han frågade sin mamma vad det stod i annonsen och hon läste snällt upp det för honom.

Han kunde fortfarande inte tro att det var så bra så han bad henne bokstavera bilen vilket hon gjorde.

”P-e-u-g-e-o-t.  Porsche! …"

Jag kom att tänka på en av mina vänner som jag hade i min ungdom. Det är många år sedan och på den tiden var det mycket trendigt och åtråvärt att ha kobratelefon.

Min kompis hade kommit över en begagnad kobratelefon som hon var omåttligt stolt över. Den hade ingen ringsignal, så det var väl därför som den var tillgänglig på marknaden, men det stoppade inte min kompis. Hon inhandlade raskt en telefonsvarare som hon kopplade in tillsammans med telefonen och meddelade sedan vänner och bekanta om situationen och att de därför var tvungna att ropa efter henne på telefonsvararen.

Alltså kunde man när man var hemma hos henne och drack te höra absolut ingenting, förrän någon ropade på telefonsvararen:

-          Hallå! Maria! Det är jag. Är du där? Kom och prata. Hallå!

Och min kompis gick och svarade i telefonen.