Jag har i olika omgångar tryckt ner paprikakärnor i blomkrukor med jord och ställt på fönsterbräda hemma. Det är både kul och bra för barnen att se, inbillar jag mig. Jag har planterat paprika, avokado, sått groddar, sallad, fyllt fönsterbrädan i köket i omgångar med ätbara örter. Allt för att berika mina barn, samla duktighetspoäng och verka präktig i största allmänhet så att jag inför mig själv kan säga att jag är en bra förälder.

Nu har jag i min iver över att våren är här och sommaren är på storsprång tryckt ner ett halvt paprikakärnhus (Kan det verkligen heta så …?!) i en blomkruka för några veckor sedan.

Paprika är ju nästan som ett ogräs så jag tror att varenda en enda av de små kärnorna har kommit upp. Det kom upp som en tät gräsmatta av små skott i blomkrukan och jag fick – precis som en riktig storbonde! – genomföra en gallring för att de som blev kvar skulle kunna växa sig stora och starka.

Detta har nu resulterat i att jag har ett femtontal långsmala stänglar på cirka 4 centimeters höjd av paprikaplantor med små blad på hemma i fönsterbrädan i köket.

Nu går funderingarna i riktning att jag borde plantera isär dem för att de riktigt ska få plats och utrymme och kunna växa sig riktigt frodiga och fruktsamma.

Just när den tanken kom så såg jag framför mig hur jag till hösten går omkring bland mina femton plantor iförd snickarbyxor, t-shirt, halmhatt, svetten lackar längs ryggen och med en korg på armen där jag lägger ner min enorma paprikaskörd. Kanske blir det såna stora skördar så jag kan stå på torget och sälja? Kanske kan jag bli rik på min paprikaförsäljning? Kanske borde jag gå ner på deltid på mitt vanliga jobb så jag hinner med den enorma arbetsbördan som min väldiga paprikaodling kommer att ge mig …?

Ja, vi får väl se, helt enkelt.

Först och främst: Tack så mycket alla ni fina, rara, fantastiska människor som har varit inne i min blogg och lämnat spår TROTS att jag varit otillgänglig!! Sådant känns som plåster på ett sår, ska ni veta!

Sedan måste jag nog, för att kunna berätta följande, komma med en förklaring om hur jag ser ut eftersom de flesta av er inte känner till det. Jag har det typiskt, nordiska utseendet med blå ögon, mellanblont hår (läs: råttfärg (på svenska) som jag tror att det egentligen är under all färgning och pyssel) samt den där typiskt, bleka hudfärgen som gör att jag i bästa fall blir mörkbeige till färgen på sommaren …

Detta känner jag ju till mycket väl, så jag grundar alltid med brun-utan-sol när våren kommer och det är dags för barbentasäsongen, ni vet den tid när man kan njuta av solen på lunchen.

Så även i år. Jag har ungefär sedan påsk tappert smort in mig med brun-utan-sol enligt anvisningar för att inte släppa ut benen i solljuset när de är så där vintervita och bländande. Jag menar, jag vill ju inte att mina kollegor ska behöva ha solglasögon inomhus för att slippa bländas av mina nästan genomskinligt, blåvita ben …

Resultatet har inte låtit dröja. Mycket nöjt har jag kunnat konstatera att mina ben är ojämförligt mycket snyggare nu än för ett par veckor sedan. Jag vill själv nästan drista mig till att säga att jag skulle kunna utges för att vara ”solkysst” (visst låter det poetiskt?!) och jag tycker att jag är i stort sett brun om benen.

Idag på lunchen rycktes jag hårt och brutalt ur mina drömmar. Jag satt bredvid en kollega ute på terrassen och njöt av solen och kaffet en stund. Denna kollega har varit på semester på Kanarieöarna i februari. (I februari!!!!!) Helt fördomsfullt slänger här fram att fastän hon är från Värmland och väldigt svensk så måste hon ha en invandrad tattare någonstans bakåt i släkten för det räcker att hon tänker ordet sol så blir hon flera nyanser mörkare. Hon blir inte ens röd i solen utan brun direkt! Vad ger ni mig för det?!

Idag när vi satt bredvid varandra med näsorna mot solen och småsnackade lite så slank det plötsligt ur mig ett litet skryt om hur tapper jag varit med brun-utan-sol och att jag nästan känner mig som en sydeuropé om benen. Hon tittade storögt och med hängande haka på mig och mina ben och sträckte fram sitt ben bredvid mitt (vi hade båda kjol). Det var inte roligt!!

Det var i alltså februari hon var på Kanarieöarna och jag har mycket envist använt mig av brun-utan-sol i flera veckor.

Skillnaden på våra ben var skrämmande. Hon hade en mörk, gyllene, brun färg bredvid mitt ben som såg ut att inte ha vistats i solen sedan Jesus gick i kortbyxor ...

Det var inte roligt att se.

Satan, vad negativ jag känner mig.

Kan inte riktigt rå för det och har haft känslan i flera veckor nu.

Jag brukar kunna låta mig bli arg, sur och lessen i en dag i sträck och riktigt få frossa i det och tycka synd om mig själv för då ledsnar jag på det efter ungefär en dag. Det är liksom inte roligt längre än så.

Problemet är att jag har tyckt synd om mig själv i flera veckor nu och det går liksom inte över …

Men är det inte typiskt, liksom?!

Jag kan inte påstå att jag anstränger ihjäl mig för att gullerulla med min bil, det måste jag tillstå, men ibland kan jag glimra till.

Nu när vintern är över och det varken snöar eller sandas eller saltas mera eller skvätter lera från andra bilar på vägarna så bestämde jag mig för att se om min bil, som nuförtiden bara ser gråaktig ut, hade någon blå färg kvar längst därunder hela smutstäcket.

Så igår kostade jag på den en lyxtvätt á la Shell med avfettning, förtvätt, huvudtvättning och dessutom en polering!  Jädrar, vad bilen glänste när jag for ut ur tvätten med den. Solen blänkte i lacken och jag kände att jag egentligen har en ganska fin bil, ändå. Gammal – javisst, men ujujuj vad fin blå färg den har!

Så tänk hur ilsket irriterande det var när jag kom ut till parkeringen idag och fick se inte mindre än tre stora splashar med fågelbajs över motorhuven!! Det måste ha varit en fågel i storlek med en mindre helikopter som hade hållit sig i flera dagar och sedan släppt allt över min bil, kändes det som.

Ruskigt irriterande!

Jag funderar på det här med vänskap.

Kräver vänskap ett visst underhåll? Ja, självklart!

Finns det färdiga regler och lagar – skrivna eller oskrivna – i hur underhållet ska skötas?

Njae … det tycker jag väl egentligen inte, men det är i det läget mina funderingar tar fart.

Finns det exakta intervall som det krävs att höra av sig inom? Olika långa intervall beroende på hur nära vän man är, kanske?

Min egen högst hemmasnickrade teori är att det spelar ingen roll alls. Är man goda vänner så spelar tidsintervallen ingen roll eftersom man tar vid där man slutade sist, bara. I alla fall fungerar det så för mig.

Däremot så tror jag på att riktig vänskap kräver ett visst offer – nämligen utbyten av förtroenden. Håller ni med?

Det finns människor som man umgås med under en period och blir bra vän med, ex. på en arbetsplats, medan man pluggar eller liknande. Sedan när det inte är självklart att träffas regelbundet så spelar det givetvis roll hur mycket man har och har haft gemensamt samt hur mycket man vet om varandra. Men vad är det som gör att en del av dem blir vänner för livet medan andra blir julkortsbekanta? Min alldeles egna teori här är att det måste till utbyte av förtroenden.

Människor som vet mycket om mig är det lätt att höra av sig till trots att det kan ha gått ganska lång tid eftersom jag slipper att förklara mycket bakgrund hela tiden.

Jag har en kompis som jag har känt sedan jag var 19 år. Vi har tågluffat tillsammans, liftat tillsammans, tältat tillsammans på festivaler, festat tillsammans, hållit pannan på varandra medan vi spytt, skrattat oss harmynta tillsammans, gråtit ihop och mycket annat också. Hon har sett mig med en evinnerlig rad pojkvänner, sett mig gifta mig, få barn, skilja mig, träffa en annan, få ett barn till, bli bedragen och knäckt och sedan bli mig själv igen. Jag har sett henne få missfall, sedan få två fantastiska barn, gifta sig, bli änka, renovera färdigt huset själv – vi känner varandra innan- och utantill.

Numera bor vi 50 mil från varandra men det spelar ingen roll. Emellanåt kan det gå flera år mellan vi hörs av men det är bara att fortsätta där vi var innan. Vi bara pratar ikapp oss och ger varandra fortfarande förtroenden. När det verkligen gäller så finns hon där för mig. Då spelar det ingen roll hur lång tid det gått sedan sist. Jag vet att jag alltid kan ringa henne.

Sedan har vi då den supergulliga arbetskamraten jag har som jag har jobbat ihop med i flera år. Vi kommer jättebra överrens och pratar mycket och vi umgås mycket och gör jättemycket tillsammans. Men jag kan inte säga att jag känner henne. Hon berättar inget om sig själv. Henne vågar jag inte säga vad som helst till eftersom jag inte känner henne. Om vi slutar att jobba ihop så är jag rädd att vi till slut bara mejlar varandra vid högtider.

I mina ögon sett så kräver vänskap ett ömsedigt givande av förtroenden och berättande av sina hemliga och innersta funderingar och tankar annars blir det inte rättvist och det finns inget att bygga på. I mitt sätt att se på det så är det så sant, det som Oscar Wilde sagt:

"Jag känner honom så väl att jag inte har pratat med honom på 10 år."

Han gick med släpande steg och hängande huvud, armarna hängde rakt ner och hela uppsynen verkade tveksam. Ja, till och med kläderna verkade hänga. Tröjan hängde framåt över axlarna och byxorna släpade i marken. Hon satt på bänken och undrade om det honom hon väntade på.

Det var en solig eftermiddag och fåglarna kvittrade i träddungen bakom bänken. Det växte några blommor i en rabatt vid gräset tvärsöver grusgången och i vindpustarna kunde hon känna deras sötaktiga doft.

Hans släpande gång kom närmare henne på bänken och hon kunde se hur han blygt tittade upp mot henne. Han såg ut som vilken 15-åring som helst, tänkte hon, men visst var det något med hur han gick? Hon log uppmuntrande mot honom och vinkade lite försiktigt. Han log lite blygt tillbaka och hon såg att under det där burriga håret hade han både smilgropar och pigga, blåa ögon.

Han satte sig försiktigt på parkbänken bredvid henne.

- Hej, sa hon.

- Hej, sa han.

-  Vad kul att du kunde komma, sa hon.

- Mmm …, svarade han.

- Var det svårt att hitta hit? Jag menar, förstod du vilken parkbänk jag menade, frågade hon.

- Inga problem, sa han.

Han sa inte att hade undrat över ifall han skulle komma alls, men att han till slut bestämde sig för att komma, trots allt.

Hon kände sig spänd i hela situationen och visste inte hur hon skulle närma sig honom. Visst hade han händer som hennes egen far? Hårfärgen var hennes och ögonfärgen också, men kroppsbyggnaden kom från hans far. Hon undrade för miljonte gången i sitt liv varför hon hade adopterat bort honom och vad han egentligen tyckte om att hon på sitt sätt övergivit honom.

- Vill du fika, frågade hon.

- Absolut! Jag skulle vilja lära känna dig på riktigt, sa han och log sådär blygt igen.

"On the left side of the brain there is nothing right, and  on the right side of the brain there is nothing left ..."

Jag har fått en ny telefon på jobbet.

Själv är jag inte särskilt teknik-framåt-strävande utan mer Har-jag-teknik-som-fungerar-så-ser-jag-ingen-nytta-med-att-byta-ut-bara-för-att. Men nu har min arbetstelefon börjat slira så jag blev uppmuntrad (uppmanad?) av min chef att beställa en ny. Kan i förbigående säga att han rös till när han såg min gamla fina Ericsson …

Nu har min nya telefon kommit. Det är en sån där som man pekar på med fingret. Vad jag inte visste innan jag fick den var vilka ohyggligt knubbiga fingrar jag måste ha … Det som jag föreställer mig att skriva när jag skickar sms eller slår ett telefonnummer är oftast inte det som står på skärmen och ibland så tror jag på riktigt att telefonen skickar iväg både sms och ringer upp på måfå i min kontaktlista. Dumma telefon!

Telefonen kan tala om för mig vad temperaturen och vädret är i San Fransisco och Warzawa, jag kan googla och hålla på, det går till och med att använda den som ficklampa?! Men det verkar fan helt omöjligt att kunna nudda pek-knapparna så jag får rätt siffra eller bokstav ...